Ship to Gaza!

I morse stormade israeliska elitsoldater Ship to Gazas konvoj av hjälpsändningar till den isolerade Gazaremsan. Hur många dödats och skadats är fortfarande oklart. Ombord på båtarna till Gaza finns civila människor som hjälper till att frakta mat och andra förnödenheter till alla de palestinier som lever innanför murarna som omgärdar Gazaremsan. Allt sedan förra vinterns bombningar har bristen på livsmedel och andra nödvändigheter varit allvarlig.

Det är fullständigt oacceptabelt att en demokratisk stat attackerar civila människor som fraktar livsmedel och andra bristvaror. Sverige och EU måste fördöma det som skett och blockaden av Gaza måste upphöra.

Liberalismens kärna - statligt obligatorium?

Folkpartiet har bestämt sig för att a-kassorna är ett viktigt politikområde. Huvudförslaget för att lösa de problem de anser finns är att förstatliga och göra obligatorisk. Det är en intressant profil för ett liberalt parti! Men det viktiga är ju vilket problem folkpartiet egentligen vill lösa? Är det ineffektivitet? Låg anslutningsgrad? För låg trygghet?
I en jämförelse med andra statliga stora trygghetssystem visar det sig att de fristående a-kassorna är exceptionellt effektiva, till exempel med färre felaktiga utbetalningar.
Låg anslutningsgrad? 2006 när den borgerliga regeringen tog över var det 700 000 löntagare som inte var med i någon a-kassa. Sedan dess har villkor förändrats, taket legat oförändrat, ersättningsnivåerna successivt urgröpts och avgifterna ökat. Ytterligare 800 000 löntagare har därför lämnat a-kassan. Om folkpartiet vill göra något åt att för få är med i a-kassan är det underligt varför man inte tittar på de åtgärder man själv vidtagit de senaste fyra åren och som mer än dubblat ”utanförskapet”.
För låg trygghet då? Detta är ett verkligt problem. Tre av fyra heltidsarbetande a-kassemedlemmar är underförsäkrade. Adresserar då folkpartiet det här problemet? Nix? Ersättningsnivåerna nämns aldrig.
Sören Öman, som är erkänt duktig på de här frågorna, utredde möjligheterna till en obligatorisk a-kassa så sent som 2008. Hans förslag lades omedelbart i papperskorgen av regeringen när han bland annat föreslog en modell med en avgift på drygt 5 000 kronor per år för de som inte frivilligt var med i någon a-kassa. Regeringen beskrev det som att ”lösningen skulle innebära ett alltför tekniskt komplicerat system”.
Men det är inte bara folkpartiet som är ute och drar i a-kassefrågorna. Man har också fått med sig resten av den borgerliga regeringen. Denna gång ska socialborgarrådet i Stockholm – Ulf Kristersson ge sig på frågan. I hans direktiv står det att försäkringen ”ska omfatta alla som förvärvsarbetar och uppfyller arbetsvillkoret.” Utredningen ska också: ”pröva alternativa organisationsformer för en framtida, obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.”
Två år efter att en utredning lades i papperskorgen ska samma fråga utredas på nytt. Om regeringen tycker det är viktigt med kostnadseffektivitet och att lösa verkliga problem, är det helt oförståeligt att det läggs så mycket energi på a-kassefrågan. Till det kommer den helt otippade liberala ambitionen att införa fler statliga obligatorier. Om inte orsaken är en helt annan!

Länge leve mamma!

I min familj var aldrig mors eller fars dag något viktigt. Kommersiellt påfund sa de samstämmigt. Nu var inte det skolans uppfattning så mina föräldrar försågs med lämpliga egentillverkade pressenter från både mig och mina syskon när det var dags för föräldrarnas dagar. På samma sätt har det varit med mina barn. Självklart har det varit fantastiskt att bli uppvaktad av dem.

På söndag är det Mors dag igen. Det uppmärksammas av en rad organisationer tillsammans med The White Ribbon Alliance for Safe Motherhood i Sverige. På Sergels Torg i Stockholm genomförs en manifestation för att stoppa mödradödligheten i världen. Det är ett faktum att varje minut dör en kvinna i världen under graviditet eller förlossning. Det innebär att 1500 kvinnor dörvarje dag av komplikationer från att vänta eller föda barn. I låginkomstländer är komplikationer från graviditet och förlösning den vanligaste dödsorsaken hos kvinnor i barnafödande ålder. Med ett fungerande hälso- och sjukvårdssystem skulle nästan alla dessa dödsfall gå att förhindra.

Graviditet är ingen sjukdom och kvinnors överlevnad borde vara en mänsklig rättighet. Naturligtvis handlar det både om hur stater väljer att satsa resurser för forskning och utveckling och om religion. Lite mindre på militär upprustning och lite mer på mänsklig överlevnad. Mer av preventivmedel och legala aborter istället för illegala aborter utförda på en smutsigt källare på någon bakgata av någon som inte är gynekolog. Om detta kan man läsa i en intervju med Staffan Bergström, professor i internationell hälsa, i Kyrkans tidning.

Det är en skam för världen att vi kan sätta människor på månen och i den rika delen av världen rädda livet på både mamma och barn redan efter halva graviditeten men i den fattiga delen av världen fortsätter kvinnor att du i komplikationer från det kanske mest naturliga vi vet. Att ge liv.

Handlar socialpolitik om solidaritet?

Under flera år har Akademikerförbundet SSR fokuserat på välfärd.
På generell och solidariskt finansierad välfärd för alla. På avsaknad av välfärd för några.
Vi har konstaterat att den generella välfärden inte är starkare än dess svagaste länk, den välfärd som den med minst resurser får del av.
Under samma period har flera av de system som är nödvändiga för att kunna upprätthålla en hög nivå på den generella välfärden dramatsikt förändrats. Sjukförsäkringssystemet och a-kassan är exempel på det.
Den som har jobb har ofta fått mer i plånboken men samtidigt har de gemensamma välfärdstjänsterna fått nya förutsättningar. Tillgänglighet till vård och omsorg, barngruppers storlek, kvalitén i äldreomsorgen och ökning av antalet barnfamiljer som vräks är exempel på det.
Människor som pressats ur systemen är idag hänvisade till försörjningsstöd. Det innebär att trycket på socialtjänsten ökat dramatiskt.
Genom att undersöka hur våra medlemmar i socialtjänsten har det på jobbet får vi också reda på hur samhället klarar av att stötta dem som kanske mest av allt behöver det. Bakom statistiken gömmer sig många människors berättelser, om deras liv, erfarenheter och drömmer. Om liv som slagits i spillror och om människor som rest sig och kommit igen. Men om socialtjänsten ska kunna fungera så behövs mer resurser. Och mer solidaritet.


I veckan har Akademikerförbundet SSR presenterat tre undersökningar om socialsekreterare I Malmö, Göteborg och Stockholm. Undersökningsföretaget Novus har intervjuat socialsekreterare i några utvalda stadsdelar i de tre städerna. Låt vara att stadsdelarna valts just för att de har högre arbetslöshet, större segregation och mer av utanförskap än andra stadsdelar. Men resultatet är inte desto mindre alarmerande.


I Göteborg är det stadsdelarna Bergsjön och Lärjedalen som undersökts. Två av tre uppger att antalet ärenden, tyngden i ärendena och stressen ökat de senaste två åren. Många uppger att de inte ges möjlighet att jobba på ett professionellt sätt, att utrymmet att jobba med förebyggande insatser minskat och att kommunens ekonomi styr valet av insatser. Christina Matsdotter som är ordförande i Göteborgs stads SSR föreninge menar att politikerna måste ta ansvar för socialtjänsten i kommunen och ge förutsättningar att göra ett professionellt arbete.


I Malmö är det stadsdelarna Rosengård, Södra Innerstaden och Kirseberg som satts under lupp. Resultatet är i många avseenden lika. 70 procent av de tillfrågade uppger att arbetsuppgifterna, stressen och tyngden i ärendena ökar. Jan Lanzow Nilsson som är facklig sekreterare i Malmö är orolig för att de medborgare som har samhällets allra största behov av stöd och skydd är de som kommer att drabbas.


I Stockholm har stadsdelarna Rinkeby/Tensta och Enskede/Årsta/Vantör granskats. Här uppger 73 procent av socialsekreterarna att resurserna för det förebyggande arbetet minskar. Budgeten är överordnad och hälften uppger att de inte längre har möjlighet att leva upp till socialtjänstlagens intentioner. Ann-Cathrine Hjert som är ordförande i SSR föreningen i Stockholms stad berättar att klienter med behov av placering erbjuds öppenvård och de klienter som är i behov av öppenvård, de får ingenting alls.

Vi vill ha jobb och en arbetslöshetsförsäkring värt namnet

Höj taket i a-kassan har länge varit fackföreningarnas samlade krav. Det kan inte vara så att det endast är 25 procent av de arbetslösa och som arbetar heltid som får 80 procent av sin lön. Försäkringen är helt urholkad och utgör för de allra flesta inget fullt ekonomiskt stöd vid arbetslöshet.
Samhället måste solidariskt ställa upp för de som drabbas av arbetslöshet. Försäkringen ska ha en konstruktion där alla gemensamt tar ansvar. Den koppling som finns mellan arbetslöshet inom a-kassans område och avgiftens storlek får orimliga konsekvenser. De som har hög arbetslöshet betalar mest och de som låg arbetslöshet har lägst avgift. Den ekonomiska kris som vi just genomlevt drabbar långt utanför vad de olika a-kassorna kan råda över. Vi har idag en arbetslöshet på hela 9 procent vilket är en mycket hög siffra.
Nästan alla kommuner har fått ökade kostnader för försörjningsstödet under de senaste åren . I snitt ökade försörjningsstödet med 20 procent under föregående år. Många ungdomar får försörjningsstöd. De har inga sociala problem men de saknar arbete. I Stockholm har vi en mycket hög ungdomsarbetslöshet, var femte ungdom mellan 18-25 år är utan arbete. Vi efterlyser samordnade gemensamma insatser för att öppna arbetsmarknaden för ungdomar. Arbetslösheten bland unga är oroväckande hög och försörjningsstödet är stort i denna grupp.
Chefen för a-kassornas samorganisation Melker Ödebrink är kritisk till hur förändringarna har skett inom a-kassan . Han menar att höjningarna av egenavgiften till a-kassan är onödig eftersom arbetsmarknadsavgiften mer än väl täcker kostnaderna för arbetslöshetsförsäkringen. Detta håller inte Littorin med om, han menar att arbetsmarknadsavgiften inte alls är öronmärkt utan anser att man kan använda arbetsmarknadsavgiften till att finansiera jobbskatteavdraget. I regeringskansliets rättsdatabaser står det att arbetsmarknadsavgiften kan förutom att finansiera arbetslöshetsförsäkringen gå till arbetsmarknadsåtgärder, men inte rätt in i stadsbudgeten till vad som helst.
Om detta och mycket mer vad gäller att skapa fler jobb och trygga försäkringar handlar Akademikerförbundets SSR s debattbok Reptricket som kommer den 27 maj.
Nu tar vi debatten om rätten till jobb och rättvis försäkring!

Förläng socionomutbildningen

För oss som vill göra skillnad i människors liv är utbildning till socionom den ultimata utbildningen

Socionomer finns idag inom alla välfärdens sektorer. I skolan, hälso- och sjukvården, kriminalvården, försäkringskassan m.m. Den gemensamma nämnaren är välfärden och social utsatthet. Inom dessa områden finns därför ett samhällsintresse av att de anställda har hög kompetens. En av förutsättningarna är att utbildningens motsvarar arbetslivets behov.

Idag ges Socionomutbildning vid 16 olika universitet och högskolor. Trots att utbildningen ges på 16 olika har de blivande studenterna 37 olika utbildningar att välja på. Det beror dels på att det finns en mängd olika inriktningar och dels på att utbildningar ges på distans på flera håll. Är det rimligt att 37 olika utbildningar med olika innehåll och olika huvudämnen kan leda till en och samma socionomexamen?

Hur ska studenter kunna veta vad de ska välja, hur ska arbetsgivare veta vilken sorts socionom man anställer och hur ska klient/patient/brukare ha den ringaste aning om vilken sorts socionom man möter? Socionomexamen måste vara en generalistutbildning med en gemensam bas där ämnet socialt arbete är ett och samma huvudämne.

I den nyligen genomförda utvärderingen av Högskoleverket får 7 av 16 lärosäten sin examensrätt ifrågasatt. Det innebär att examensordningens mål för socionomutbildning uppenbarligen är för högt ställdi relation till den tid som den ska genomföras på, dv.s 3 1/2 år. För att bibehålla en hög kvalitet anser vi att det krävs minst fyra års studier. Därutöver krävs specialistutbildningar för att möta den ökande komplexiteten av sociala problem.
Vi vill därför ha en längre grundutbildning, med tydliga målformuleringar som leder till likvärdiga socionomutbildningar i hela landet.

Vill vi ha en socionomutbildning värd namnet krävs en grundlig översyn av hela socionomutbildningen med det snaraste!

Våra sista år - hur vill vi ha det?

Är det rimligt att ett par som levt ett liv ihop också skall få leva sina sista år tillsammans? Diskussionen om hur vi, läs samhället, ordnar för våra äldre som behöver tillsyn och omsorg i de sista åren i sitt liv är ständigt aktuell. Vi hör och läser ofta att kommunerna inte kan ordna ett gemensamt boende med följden att paret blir boende på olika håll. Möjligheten för paret att träffas kan ofta bli begränsad på grund av hälsoskäl.

Jag är inte omedveten om att kostnaden för att inrätta sådant boende kan bli betydlig. Men, politik är att bestämma sig. Det borde vara en självklarhet att ett par där den ena eller båda har vård och omsorgsbehov skall få leva ihop! Det är det enda anständiga förhållningssättet och ett sätt att visa respekt för generationen som byggt det här landet före oss. Vi kan inte med självrespekt se oss i spegeln och säga att det är ok att göra något annat.

Tyvärr händer det dock alltför ofta, men det finns ljus i mörkret. Vård- och omsorgschef Jeanette Sander i Trosa kommun. Hon säger:" Vi utgår ifrån att man skall få leva ihop och sedan hittar vi lösningar. Det har hittills fungerat, under 10 år har det varit 10 par som varit aktuella för sådan lösning. " Se klippet i svt här

Som sagt; politik är att bestämma sig och sedan prioritera. Jag respekterar politiker och tjänstemän som tar ställning och tar beslut därefter. Att värna dem som inte har de starkaste rösterna i vårt samhälle är vårt gemensamma ansvar. Allt kan inte räknas i kronor eller för all del i röster från de resursstarka.

Jag skulle gärna vilja bli gammal i Trosa kommun!

Ekonomisk vårpropostion utan förslag för att stoppa arbetslösheten

Regeringen har presenterat sin ekonomiska vårproposition, den sista före höstens val. Förväntningarna är med rätta högt ställda. Men tyvärr, regeringen verkar inte se verkligheten. Vi saknar skarpa förslag på kraftfulla åtgärder för att bryta såväl arbetslöshet som fattigdom och social utestängning.

Vi saknar samordnade gemensamma insatser för att öppna arbetmarknaden för unga. Och vi saknar åtgärder för att öka sysselsättningen. Vi önskar oss mer av aktiv, gärna regionalt och självklart individuellt anpassad, arbetsmarknadspolitik för att stödja den som är arbetslös. Läget är mycket allvarligt med arbetslöshet på över nio procent. När de lediga jobben saknas är det viktigt att de som är arbetslösa rustas med utbildning och kompetensutveckling såväl inom utbildningsväsendet som genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder i syfte att vara redo för att ta det jobb som kommer när konjunkturen vänder.

Inom ramen för förbundets projekt Uppdrag Välfärd har vi borrat i många socialpolitiska frågor. Det är tydligt klyftan mellan rika och fattiga blir djupare. De som har det sämst, de har blivit ännu fattigare, och en liten grupp har blivit ännu rikare. Klyftan mellan rika och fattiga har blivit djupare trots att de allra flesta fått det mycket bättre. Socialstyrelsen slår fast i Social rapport 2010 en rad faktorer som har betydelse för social utestängning och fattigdom. Till exenpel att utbildning är en viktig faktor, att etnisk och ekonomisk segregation är sammankopplad och att hög inkomst går i arv. Vi förvånas över, att trots att kunskapen om sambanden finns, så saknas de nödvändiga politiska förslagen och åtgärdena. Försörjningsstödet ökade förra året i 90 procent av landets kommuner med i snitt 20 procent. I många kommuner mer än fördubblades försörjningsstödet. Skarpa förslag för att motverka detta hittar vi inte heller i regeringens budget.

Kommunernas ekonomi är ansträngd och kommer också de närmste åren att vara beroende av extra statsbidrag för att kunna upprätthålla hög kvalite i verksamheterna. Det visar Akademikerförbundet SSRs egna undersökningar. Samtidigt som försörjningsstödet ökar minskar kommunernas arbete med det förebyggande sociala arbetet. Att låta bli att satsa på kommunernas kommer på lång sikt att innebära stora samhällsekonomiska kostnader.

Vad har pedofili med celibat att göra?

Katolska kyrkan har mycket att reda upp och polisanmäla vad det gäller prästers övergrepp på barn. Även om jag inte ofta tycker att Marcus Birro har rätt förstår jag att han som katolik är indignerad på DN Debatt. Jag sympatiserar också fullt ut med hans förslag att katolska kyrkan ska göra upp såväl med sitt kvinnoprästmotstånd som sitt celibatkrav för präster, som med sin kärleksförnekande inställning till celibat och preventivmedel. Men att tro att de skulle göra det är ju ungefär lika sannolikt som att påven skulle bli ateist.

Celibatkravet är ett underligt sätt att se på sin tro. Är tron så lättflyktig att den sveps undan av kärlek till en annan människa? Hur tror man då att den ska finnas kvar när man utsätts för allsköns andra saker i livet som individ eller som katolsk präst? Och om den är så flyktig – borde inte katolska kyrkan i så fall plädera för att alla katoliker levde i celibat – för att bevara tron?

Men det jag tycker är konstigast i debatten är den koppling som görs mellan dessa präster som uppenbart är pedofiler och celibat. Vad har det med vartannat att göra? Är det någon som tror att människor blir pedofiler av att leva i celibat? Det sambandet finns ju inte. I så fall skulle ju klostren vara fyllda av pedofiler, nunnor som munkar, och de som väljer att inte ha några sexuella förbindelser under en period skulle utgöra en större risk för att vara pedofiler. Vem känner igen det från sitt eget liv? Och skulle i så fall personer som är pedofiler inte utöva sin pedofili i lika stor utsträckning om de hade ett aktivt sexualliv?

Pedofili är en sjuklig företeelse och praktiserad är den olaglig. Celibat är ett annat problem som handlar om katolska kyrkans underliga syn på både tro och sexualitet. Det är två helt olika saker och borde så förbli, också i debatten om katolska prästers övergrepp på barn.

Borde det vara möjligt att avkräva ansvar av beställarföretagen?

Hamburgerresturangerna fortsätter att anlita skumma städbolag som utnyttjar papperslösa, utländska studenter och nyankomna invandrare. De arbetar 7 dagar i veckan för löner långt under kollektivavtalsnivå och ofta svart. Uppdrag granskning visade igår återigen ett reportage om hur de stora hamburgerkjedjorna utnyttjar svart arbetskraft under slavliknande villkor.

Om detta skriver Utredarna på sin blogg idag. Vi kan bara instämma i beskrivningen, det är ofta så det ser ut. Ett seriöst företag, eller en kommun, landsting eller statlig myndighet, lägger ut en del av sin verksamhet på entreprenad till ett annat företag som vanligtvis lovat utföra verksamheten till ett lägre pris. Allt för ofta visar det sig att en förutsättning för det lägre priset är att det utförande företaget betalar hela eller delar av lönen svart samt struntar i arbetstids- och arbetsmiljölagstiftning. När sådana händelser uppdagas så visar det sig ofta att det utförande företaget har tömts och inte kan betala vare sig löner eller skatter eller sociala avgifter. Då är det inte heller möjligt för de fackliga organisationerna att driva process eftersom inga tillgångar finns.

Och det är onekligen ett intressant förslag som Samuel Engblom förde fram i Agoras Årsbok 2007. Han menar att "lagstiftningen bör ändras så att det blir möjligt att utkräva ansvar - i form av betalning av skatter och avgifter, innestående löner och eventuella skadestånd - från företag högre upp i entreprenörskedjan. Om ett företag har fått en tjänst till ett billigt pris, och förstått eller borde ha förstått att en förutsättning för det billiga priset som underentrepenören erbjöd var att denne åsidosatte skatte- och arbetsrättsliga regler, ska beställarföretaget, om underentrepenören inte kan betala, kunna hållas ansvarigt. En sådan lösning skulle förbättra såväl beställarföretagens incitament för att se till att underentreprenörerna ha rent mjöl i påsen som statens och enskilda arbetstagares möjlighet att få betalt."

SSR-ettan, Sveriges Stolta Rikshäxors avdelning ett,
har inför sitt årliga möte på Blåkulla antagit ett påskmanifest.
Taggiga ris ger vi till dem som behöver tänka om under påsken.
Välfyllda påskägg kommer att utdelas till de som gör rätt!

Taggiga ris får:
Arbetsgivare som inte tar itu med ojämlika löner.
Arbetsgivare som diskriminerar föräldralediga.
Folkrepubliken Kina där mänskliga rättigheter dagligen kränks och där yttrandefrihet och fackliga fri- och rättigheter saknas.
Arbetsgivare som inte betalar ut löner till de papperslösa som dessutom tvingas arbeta sju dagar i veckan.

Fina påskägg får:
Norge som lyckats lagstifta om hälften kvinnor i börsbolagens styrelser.
Fair Trade som ser till att de anställda har bra villkor.
Kommuner som skapar en bra arbetsmiljö för alla medlemmar.
Män som självklart delar på föräldraledigheten.


Nu måste vi lyfta! Vi kommer tillbaks efter påsk med nya hänförande tankar!
Glad Påsk till er alla!

Var är diskussionen om den humanistiska kriminalvården? Ska vi fortsätta skärpa straffen?

Vi har överfulla fängelser i Sverige. Beror det på att det är fler personer som begår brott? Nej så är det inte utan det är effekten av polisens satsningar och ökade resurser. Vi har också fått tydligare och strängare tolkningar vid lagföringen som gör att antalet personer i landets fängelser ökar. Nu väntas ytterligare behov av 610 fängelseplatser beroende på att straffen skärps från första juli i år. Kriminalvården har fått drygt femtio procentliga ökningar av resurserna på fem år.
Är detta rätt väg att gå? Att vi skärper straffen och att fler människor blir inlåsta?
Vi bör istället se till att barn och ungdomar få en bra uppväxt, väl fungerande skolor, och mer inte mindre förebyggande verksamhet i kommunerna. Vi behöver ett samhälle där vuxenstödet fungerar.
När alla andra instanser misslyckats får den dömde unge mannen möta en kriminalvård som ska vårda/behandla med strängare straff och ofta outbildad personal.
Det är fullt på de svenska fängelserna. Kriminalvården beräknar att de kommer att få stora problem med soningsköer. Detta innebär att den dömde ska vara på fri fot i avvaktan på fängelse. Det är inte bra för samhället, inte för brottsoffret eller för gärningsmännen. Ett inhumant sätt att de tvingas vänta på sitt straff upp till, i värsta fall, två år. Straffet blir då indirekt längre. Det går inte att gå vidare i livet när straffet inte är verkställt.
Ett humant och värdigt sätt är att bygga ut det alternativa påföljdssystemet. Där frivården är en viktig del och enligt forskare det bästa resultatet när det gäller minskat återfall. Bäst fungerar den strukturella programverksamheten i frivården. Vi kan också diskutera halvtidsfrigivning med program i frivården kombinerat med bra resurser för kontroll av den dömde.
Men detta kräver politiska visioner om en ny och human kriminalvård. Finns det något politiskt parti som vågar diskutera?

Schysta villkor på krogen

Schysta villkor är en självklarhet för oss som jobbar fackligt. Det innebär bland annat att vi alltid kräver kollektivavtal när vi handlar upp varor och tjänster. Oftast är det ganska enkelt att säkerställa att den man vill inleda ett samarbete med faktiskt har kollektivavtal.

Men det finns tillfällen då det är svårare, t ex oplanerade resturangbesök. Därför är Hotell och Restaurang-fackets nya web-tjänst Schysta Villkor så bra. Genom att skriva in namnet på den resturang man vill besöka får man snabbt reda på om de har kollektivavtal. Enkelt, bra och direkt i mobiltelefonen om man vill.

Fackligt Center för Papperslösa

Den sannolikt mest utsatta gruppen på den svenska arbetsmarknaden är de papperslösa. De kommer från hela världen och har inte uppehålls- eller arbetstillstånd. Ofta är de asylsökande eller komemr från svåra ekonomiska förhållanden i sitt hemland. När de blir utnyttjade, vilket de ofta blir kan de inte vända sig till polisen. Den som är papperslös har ofta mycket låg lön, arbetar många timmar per dygn, sju dagar i veckan och under svåra arbetsförhållanden. Trots detta så är det inte ovanligt att arbetsgivaren i slutänden låter bli att betala ut lönen.

Center för Papperslösa (Fcfp) bildades i september 2008 och är ett samarbete mellan en fackliga centralorganisationer, förbund, avdelningar och lokalorganisationer. Syftet är hjälpa papperslösa som utnyttjas och exploateras av enskilda arbetsgivare.

Under det gångna året har centret hållit öppet 39 måndagar, 4 timmar och bemannats gemensamt av ombudsmän och förtroendevalda från de fackförbund som är medlemmar. Sedan i höstas kan man också ringa SKTF/ST-direkt och få hjälp mellan 8-20 varje vardag. Många berättelser om hur utsatta människor exploaterats har lett till ärenden på Kammakargatan 47 där centret har sin lokal.

I veckan hade Fackligt Center för Papperslösa (FCFP) årsmöte. Ett möte mellan representanter för fackförbund från både TCO- och LO- familjerna och Akademikerförbundet SSR som enda Sacoförbund. Årsmötet leddes av Hotell o resturangs ordförande Ella Niia som också uttalade sitt stora stöd till verksamheten. Ideerna om hur centret kan utvecklas var många på mötet och ingen tvivlar på att Fcfp gör nytta. Ny ordförande valdes, Antonio Lopez Lopez från HRF och till hedersföreståndare för centret utsågs den förre ordförande Sten-Erik Johansson från fastighets (alla tre på bilden ovan).

För oss är det självklart att stödja det fackliga centrets verksamhet och utveckling. Det är oacceptabelt att utnyttja utsatta människor på det sätt som görs, men det handlar också om att värna den svenska modellen. Lönearbete ska betalas lika oavsett uppehållstillstånd eller inte.

Könsvotering till bolagsstyrelser - en absolut nödvändighet

Enligt en rapport som Folksam håller på att sammanställa visar nomineringarna till hälften av den 100 största bolagens styrelser att 37 % av de nya ledamöterna är kvinnor. Det innebär att andelen kvinnor i bolagsstyrelserna i sådana fall skulle bli 26 %. Det är bra att antalet kvinnor ökar i bolagsstyrelser, men det är långt ifrån tillräckligt.

Med tanke på den lindrigt sagt negativa inställning som näringslivet har till lagstiftning om kvotering till bolagsstyrelser är det förvånande att andelen kvinnliga nomineringar fortsätter att vara så låg. Nu har man ju chansen att visa att man klarar detta själva utan lagstiftning.

Ett av argumenten mot kvotering som framförs är att det är kompetensen som ska vara det avgörande, inte könet. I sak instämmer jag i detta. Men verkligheten är betydligt mer komplex än så. I avhandlingen ”Från medarbetare till chef” (2009) beskriver Sophie Linghag hur kvinnor och män, redan från början i sin chefskarriär, får olika möjligheter och värderas olika. Den potential den blivande chefen besitter blir könsmärkt och samma potential värderas olika beroende på kön. Som ett, av många, exempel på detta pekar hon på hur beteendet ”ta initiativ” hos en manlig sökande värderas och bedöms som önskvärt medan det hos en kvinnlig sökande bedöms som aggressivt.


Sophie Linghag visar på hur (ofta) omedvetna värderingar hur en kvinna ska vara och hur en man ska vara påverkar kvinnors chefskarriär negativt. Rekryteringsprocessen av företagsledare skapar utrymme för homosociala processer där kvinnor (och vissa män) utesluts. Höga chefsnivåer kopplas till ett strategiskt ledarskap som könsmärks som manlig - kvinnor stannar kvar som första linjens chef.


Avhandlingen visar åter på hur kvinnliga chefer blir "bortsorterade" i sin egenskap av kvinna, inte beroende på att de skulle ha sämre kompetens.

I debatten brukar hävdas att det istället för kvotering krävs insikt och attitydförändringar. När det gäller insikt finns det idag ingen företagsledare/styrelser som öppet hävdar att det inte vore bra med jämn könsfördelning i bolagsstyrelser. Tvärtom, alla är förespråkare för fler kvinnor i bolagsstyrelserna. Det borde väl tyda på att insikten redan finns?

När det gäller attityder och värderingar är det tydligt att det krävs ett gigantiskt aktivt och målmedvetet attitydförändringsarbete inom företagsledningar och bolagsstyrelser. En tydlig signal från företagsledningar skulle till exempel vara att tillsätta en jämställdhets- och/eller mångfaldsansvarig med reella mandat och befogenheter i företagsledningen.

Det borde ligga i ett företags intresse att ha en styrelse - och ledning - som präglas av mångfald. För vad blir det för kreativitet, eller utveckling, om alla tänker lika? Men så länge omedvetna, förlegade och heteronormativa värderingar styr tillsättning av ledande positioner och styrelseposter behövs det en lagstiftning om kvotering till bolagsstyrelser!

En god och säker vård för vem?

För en kort tid sedan talade Generaldirektör Lars-Eric Holm, Socialstyrelsen, om en ”god och säker vård” på en nationell konferens om patientsäkerhet. Han menade bland annat att det bör krävas legitimation för all personal i hälso- och sjukvården. En god och säker vård innebär också enligt Lars-Eric Holm, ”en helhetssyn på människan ur såväl psykisk, fysisk, psykosocial och existentiell synvinkel”. Akademikerförbundet SSR gläds åt Generaldirektörens och Socialstyrelsens budskap och hoppas att detta även nått fram till den sittande Behörighetsutredningen, som just nu utreder legitimation för bland annat kuratorer.

30-40 % av befolkningen i Sverige sägs idag lida av psykisk ohälsa i form av lindrigare depressioner, ångest, stress, livskriser eller missbruk. Forskning visar ett klart samband mellan social situation och sjukdomstillstånd. Det innebär att den fysiska hälsan förbättras när den sociala situationen förbättras och vice versa. Medicinsk vård får heller inte önskad effekt om inte den sociala situationen är acceptabel. Kuratorn, som ju är vårdens psykosociala expert kan med sin specifika kompetens bidra till att förkorta lidande och förebygga kostsamma sjukdomsperioder.

I sjukvårdens Sverige har de allra flesta yrkesgrupper legitimation idag. Legitimationen är ju det yttersta beviset på samhällets krav på kvalitet, kompetens och erfarenhet. Det handlar om att människor ska känna sig trygga i att de möter personer med rätt utbildning och kompetens.
Trots att över 80 % av kuratorerna är vidareutbildade socionomer, att disciplinen ”socialt arbete” är en etablerad vetenskap, att socionomutbildningens längd, djup, forskningsanknytning och vetenskapliga förankring överensstämmer med kraven på legitimation för övrig personal i hälso- och sjukvården, så är de ännu inte legitimerade. Är inte det konstigt?

Jag hör allt oftare om okunniga arbetsgivare som ersätter sina socionomer/kuratorer med yrkesgrupper som förvisso är legitimerade, men som saknar formell kunskap i socialt arbete och jag hör om situationer där socionomer inte omfattas av regler och bestämmelser på sina arbetsplatser därför att saknar legitimation. En konsekvens av detta är att den psykosociala kompetensen inom hälso- och sjukvården riskerar att urholkas och försvinna. Detta skulle i första hand drabba de som bäst behöver den men det skulle också slå hårt mot hela hälso- och sjukvården.
Den 1 januari 2010 infördes t.ex. en ny lag om verksamhet i djurens hälso- och sjukvård. Genom den nya lagen legitimeras, förutom veterinärer, även djursjukvårdare. Dessutom infördes behörighetsreglering för bland andra hovslagare. Det är förstås bra att staten garanterar att djur sköts av för uppgiften utbildad personal. Men är det inte också dags att människor i utsatta situationer omfattas av samma garanti!

Det är dags att tänka om och legitimera kuratorn i hälso- och sjukvården snarast!

Lokal lönebildning - en tankeväckare mitt i avtalsrörelsen

Avtalsrörelsen med förhandlingar om löner och villkor för över miljonen arbetstagare på hela arbetsmarknaden är i full gång. Industrins parter kommer att ange det procentuella utrymme som övriga parter, arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer, på ett eller annat sätt behöver ta hänsyn till. Tonläget i media har såväl innan som under förhandlingarna varit historiskt högt. Allt strålkastarsken riktas mot de centrala parternas ageranden och diskussioner om normgivande siffror kontra sifferlösa avtal är ofta förekommande.

Det kan ibland vara behövligt att få perspektivet ändrat - i synnerhet om man är avtalsförhandlare. Det gör en tankeväckande artikel i Dagens Samhälle med rubriken "Starka hinder för lokal lön", http://tinyurl.com/y9ey6yj. Forskaren Jan Wallenberg som under flera år forskat om lokal lönesättning har haft ett uppdrag från Sveriges kommuner och landsting, som resulterat i en rapport, Individuell lön i praktiken (finns att ladda ner från SKLs hemsida under publikationer/lön). Rapporten tar utgångspunkt i hur den lokala lönebildningen fungerar på den nivå där lönen enligt avtalet faktiskt skall sättas, nämligen på arbetsplatsnivå mellan medarbetare och närmsta chef.

I artikeln säger Wallenberg att det är ointressant om de centrala avtalen innehåller en procentuell siffra eller ej. Om den inte gör det fastställer likafullt arbetsgivaren vilket utrymme som skall fördelas, ibland lika mycket oavsett hur verksamheten fungerar. Dessutom medföljer ett antal direktiv om hur lönen skall fördelas, som i långa stycken ligger långt ifrån att påslaget skall relateras till medarbetarens prestation och måluppfyllelse. Detta gör att den lönesättande chefen har en ytterst begränsad möjlighet att lönesätta enligt arbetsplatsens kriterier och belöna dem som chefen bedömer bidragit tydligast till verksamhetens utveckling.

Detta var inte okänd materia för oss centrala förhandlare. Men att läsa rapporten får ändå i mitt huvud igång ett ifrågasättande av de etablerade "sanningarna". Vi behöver tydligare vrida om utgångspunkten i avtalen om vi skall omfatta lokal lönebildning. Avtalen behöver utgå från den lönesättande chefens möjlighet att genomföra den lokala lönebildningen. Vi kan inte genom enbart anvisningar utifrån modellen top-down bakbinda de lönesättande cheferna. De behöver ha ett manöverutrymme, genom inflytande i alla delar hur den lokala lönebildningen skall se ut. Utan reellt inflytande - ingen lokal lönebildning värd namnet.

Som Jan Wallenberg säger: "Vitsen med individuell lönesättning är inte att fördela en viss summa pengar. Det handlar om att göra personalen delaktig om det skall bli några positiva effekter för verksamheten. "

Vi avtalat och propagerat för lokal lönebildning länge nu. Men har vi möjligen glömt att fråga oss varför?

Det förebyggande arbetet minskar

Årets första socialsekreterarundersökning kom i veckan. Resultatet är allvarligt. Arbetsbelastningen fortsätter att växa och sex av tio socialsekreterare uppger att de inte har möjlighet att leva upp till intentionerna i socialtjänstlagen.

Nästan hälften av de tillfrågade socialsekreterarna redovisar att kommunernas resurser för det förebyggande arbetet minskar. Tre av tio uppger att möjligheterna att placera barn och ungdomar minskar och fyra av tio att möjligheten att placera vuxna missbrukare har blivit blir sämre. Det är därför inte förvånande att många uppger att de inte ges utrymme att arbeta på ett professionellt sätt.

Vi hoppas förbundets socialsekreterudnersökning blir en väckarklocka för socialpolitker runt om i kommunerna. Socialsekreterarna trivs med sitt yrkesval, men de vill få möjlighet att använda sin kompetens och erfarenhet. När ärendena blir fler och svårar krävs mer resurser för att kunna möta klienterna på ett värdigt och rättssäkert sätt.

Välkommen Projekt Pojke

Stockholms länspolismästare Carin Götblad har på regeringens uppdrag utrett hur rekryteringen till de kriminella grupperna ska motverkas. Idag har hon presenterat sin utrening (SOU 2010:15). De drygt 200 sidorna som innehåller många konkreta och kloka förslag på insatser och stöd från samhället andas hopp. Det går att bryta utvecklingen. Om vi vill. Genom samordnade insatser och resurser, genom tydligt ledarskap och genom riktat stöd till dem som behöver. Socialtjänsten tillsammans med polis och skola föreslås få ett ansvar på lokal nivå genom inrättande av lokala sociala insatsgrupper där socialtjänsten får ett tydligt huvudansvar. Grupperna ska arbeta konsekvent, uthålligt och ha ett operativt ansvar. Ett annat förslag är att starta Projekt Pojke, en omfattande satsning på tonårspojkar och unga män i de mest utsatta bostadområdena. Projektet föreslås omfatta yrkesträning, arbete och fritidssysselsättning. Ett tredje förslag pekar på hur viktigt det är att stödja föräldrarna. Många föräldrar vet helt enkelt inte vare sig hur de ska bete sig eller var de ska vända sig för att få hjälp. Socialtjänst, skola och polis ska, förslår Götblad, ha en lagstadgad skyldighet att stödja och hjälpa föräldrarna. Ett fjärde förslag handlar om nya metoder inom kriminalvården för att underätta för den som vill hoppa av sitt kriminella liv.

På DN debatt i dag beskriver Götblad att 5000 unga pojkar och män riskerar att hamna i kriminella grupperingar. De bor nästan uteslutande i utsatta bostadsområden och i fattiga familjer inte sällan med någon i sin närhet som har ett kriminellt beteende. Samhället satsar idag stora polisiära resurser för att stoppa den grova kriminaliteten men de förebyggande insatserna saknas. Och det är just det förslaget handlar om. Behovet av förebyggande arbete som en metod att stoppa den grova kriminaliteten. Om rekryteringsbasen försvinner finns ingen att rekrytera.

Akademikerförbundet SSR har i dagarna med hjälp av Novus genomfört en undersökning bland våra socialsekreterare. Av dem uppger 46 procent att det förebyggande arbetet har minskat och tre av tio uppger att möjligheterna att placera barn och unga minskar.

Vi välkomnar Carin Götblads utredning!

Med en sexskjutare mot tinningen

På måndag är det internationella kvinnodagen. Tillika är det 100-årsjubiléet. Tveklöst är det en stor dag då man sätter sökarljuset på uppnådda resultat det senaste seklet. Och på många sätt är det ett framgångsrikt århundrade för kvinnors rättigheter. Rösträtt, arvsrätt, representativitet. På många områden har det gått rejält framåt. Men tveklöst inte på alla, inte heller här i Sverige. Kvinnors löner som procent av mäns är ju fortfarande en tragisk läsning. Så också faktiskt föräldraledigheten, för 20 procents uttag för män 35 år efter föräldraförsäkringens införande är ju framsteg i myrsteg, även om det är världsbäst. Handen på hjärtat är det ju bara en sak som ökar mäns uttag – pappamånader. Frågan är då bara varför det sitter så långt inne att ta ett steg till och införa en pappamånad till? Många är emot det i förväg, men ingen i efterhand. Varför är det då så svårt, och varför tycker borgarna att två pappamånader är höjden av frihet och liberalism, men tre är det motsatta? Kan vi få be om lite Birgitta Ohlsson-effekt i regeringen så här på 100-årsjubiléet?

Även om jämställdheten i Sverige tuffar på pinsamt långsamt om ens alls vad det gäller till exempel kvinnor i näringslivet, så går det ändå framåt. Men dagens DN Debatt från RFSUs mammaambassadörer med Åsa Regnér i spetsen visar på en sorglig sanning – den reproduktiva hälsan i internationellt ljus. För struntsummor visar de att man kan få ner mödradödligheten drastiskt i världens fattigaste länder. De skriver att graviditet är något av det farligaste en kvinna kan utsätta sig för i många fattiga länder och då har ändå en del av de länderna inbördeskrig eller något lika illa. Jag läste för något år sedan att det i vissa länder var en risk på sex att en kvinna dör i samband med förlossning. Det är samma risk som i rysk roulette! Vem vill frivilligt utsätta sig för det? Helt barockt när det handlar om något så viktigt som att föda barn och se till att samhället fortlever. För 80 kronor per OECD-medborgare kan man avskaffa den ryska rouletten för världens fattiga kvinnor. Hur kan vi välja att inte göra det? Förklaringen heter patriarkatet, det svenska och det globala.

Lite smäll får man tåla…

… eller kanske inte va’? Hur kan det vara så att nästan nio av tio socialsekreterare upplever att det finns risk för hot och våld på arbetsplatsen, samtidigt som få verkar tycka att det är ett jättestort problem? Eller att 20 procent av våra socialsekreterare verkligen har utsatts för hot och våld? Handlar det om att många fortfarande har en bild att traditionellt kvinnodominerade arbeten, som att vara socialsekreterare, är ett kall, och då får man stå ut med det mesta?

Vårt förbund har gjort en undersökning av socialsekreterarnas arbetsvillkor vad det gäller hot och våld och det är skrämmande läsning. Siffrorna i sig är skrämmande, men än mer skrämmande är att kvinnors arbete fortfarande anses vara något de ska vara väldigt tacksamma för att de över huvud taget får ha. Då får man stå ut med både låga löner och smäll, verkar det som.

För hade dessa siffror gällt VDar på börsnoterade företag eller ingenjörer hade vi nog sett mer upprördhet och mer åtgärder, från både arbetsgivare och allmänhet.

Vilsna socialdemokrater i Stockholm

Det här valet sägs avgöras av hur bra socialdemokraterna gör ifrån sig i storstäderna. Ska man använda socialdemokraternas affischkampanj i januari i Stockholms tunnelbana som test för hur det går i hela landet så lär det bli svårt att ta över regeringsmakten för de rödgröna.

Ett budskap är "Fler som söker jobb eller fler jobb att söka?". Man förstår av detta att den socialdemokratiska uppfattningen är att det första är fel och det andra är bra. Men vad är det för budskap egentligen? Vad är det för fel att fler söker jobb? Det är ju inte samma sak som att de är arbetslösa. Att ha ett arbete, men vilja göra karriär och bättra på sin lön, också genom att byta jobb är ju inte fel. Men det tycker tydligen socialdemokraterna.

Föreställningen om socialdemokraterna är att de är för en stelbent arbetsmarknad utan rörlighet. Den bilden blir ju inte mindre tydlig av så här klumpigt formulerade budskap.

Ett annat lika konstigt budskap som socialdemokraterna i Stockholm trummat ut är att ”Barn ska få välja skola. Men skolan ska inte välja barn”. Friskolor får idag ersättning efter genomsnittskostnad och har därför inte skyldighet att ta emot elever som kräver särskilt stöd. När kommunen tar dessa elever höjs genomsnittskostnaden, och därmed genomsnittsintäkten också för skolor som inte tar emot elever som kostar mer. Men, att ändra i ett perverst ersättningssystem verkar inte vara grejen för socialdemokraterna. Och inte heller säger de något om att den obegränsade rätten att välja skola har skapat en segregering i Stockholms skolor som har gått så långt att den sänker kvaliteten för alla.

Det här valets stora utmaning och förhoppningsvis valvinnare handlar om att börja bygga den moderna jämlika och rättvisa storstaden. Där går mycket idag åt fel håll. Det rättviseprojektet byggs också på arbetsmarknaden och i skolan. Men än så länge är det få som har idéer som verkligen skulle vända den negativa trenden. Inte heller socialdemokraterna i Stockholm.

Förutsättningar för välfärd

Vi funderar sedan en tid över förutsättningarna för välfärd. För oss är den solidariskt finansierade generella välfärden en viktigt del i demokratiska samhällsbygget.

Men vilka är utmaningarna för framtiden? Demografiska realiteter och strukturella förändringar knackar på dörren. Skattebasen förändras samtidigt som människors förväntningar på välfärdstjänsternas tillgänglighet och kvalitet ökar. Arbetsutbudet måste sannolikt öka samtidigt som den arbetande delen av befolkningen minskar.

När man frågar företagare om vad som är viktigt när de etablerar ny verksamhet handlar ofta svaret om det offentliga samhället möjlighet att leverera välfärdstjänster. Det handlar om tillgång till bra skolor för medarbetarnas barn, det handlar om närhet till kulturupplevelser, teater och musik, det handlar om tillgång till bra sjukvård och det handlar om väl fungerande infrastruktur-vägar och kollektivtrafik för både medarbetare och eventuella produkter.

Men när Svenskt Näringsliv tar till orda handlar det som vanligt mest om för höga skatter och mer flexibel arbetsmarknad istället för att se att skatterna finansierar alla de förutsättningar som företagare tycker är viktiga och att en arbetsmarknad med ordning och reda bidrar till trygga medarbetare som kan fokusera på att utveckla arbetet.

Arbetsmarknadens funktionssätt är naturligtvis väldigt viktigt även om möjligheterna att få ett jobb hänger samman med om det överhuvudtaget finns något jobb att söka. Företags villkor och förutsättningarna är därför avgörande för om det ska finnas några arbetsplatser att gå till. Det är viktigt med ett samhälle som uppmuntrar entreprenörskap, som satsar på utbildning o forskning och skapar ett gott klimat och bra regelverk för nya innovationer.

För oss handlar det om att se och identifiera alla de faktorer som är viktiga för att företag ska kunna växa och utvecklas i Sverige. Inte bara några. Att förändra regler och avskaffa onödig byråkrati är några men det finns betydligt fler. Näringspolitik måste vara långsiktig och handlar i grund och botten om ett mer effektivt resursutnyttjande. Samhällets olika aktörer, t ex företag, myndigheter, fackliga organisationer och högskolornas förmåga att samarbeta strategiskt och långsiktigt är avgörande för resultatet.

Välfärdspolitik i utförsbacke

För två och ett halvt år sedan startade vi Uppdrag Välfärd i syfte att sätta fokus på socialtjänsten. Tanken var att genom att belysa socialsekreterarnas arbetssituation skulle vi också kunna fokusera på alla de människor som socialtjänsten syftar till att stötta i svåra och utblottade situationer . Vi ville sätta fokus på socialpolitiken.Ganska snart kom vi också att fokusera på andra yrkesgrupper som också jobbar med med utsatta eller människor. Biståndsbedömare i äldreomsorgen, arbetsförmedlare, handläggare på försäkringskassan och kuratorer inom hälso- och sjukvården t ex. Responsen var omedelbar. Våra medlemmar som är verksamma inom alla dessa sektorer har givit ibland skrämmande berättelser om hur det fungerar. Ärendena både ökar och blir mer komplicerade. Resurserna per capita minskar. Och socialpolitiken lyser med sin frånvaro.

Så såg det ut redan före finanskrisen. Före den kanske värsta ekonomiska kris sen 30-talet. Före fordonsindustrins kollaps. Innan regeringen fullt ut genomfört sin Work-first linje och raserat socialförsäkringssystemen. Och innan det blev kuratorerna på sjukhusens arbetsuppgift att hjälpa svårt sjuka, sängliggande patienter att på bår resa med ambulans till Arbetsförmedlingen för att de utförsäkrats från sjukförsäkringen (DN 18 feb 2010).

I debattboken Spaning efter socialpolitiken får några politiker, forskare och samhällsdebattörer komma till tals. De ger sin bild av vad som saknas. Det är en i långa stycken uppmuntrande läsning. Insikten om att det brister finns men viljan att fortsätta bygga välfärdssamhället är tydlig.

Det är nu hög tid för de politiska partierna att ta ansvar för socialpolitiken. Att inför valet 2010 utse tydliga talespersoner som är beredda att bidra för att skapa en socialpolitik värd namnet. Att peka ut mål, att ge resurser och att våga se konsekvenserna av besluten. Politiken måste ta ansvar för de prioriteringarna. Det behövs modiga politiker som vågar stå upp för de fattigaste och mest utsatta medborgarna.