Förläng socionomutbildningen

För oss som vill göra skillnad i människors liv är utbildning till socionom den ultimata utbildningen

Socionomer finns idag inom alla välfärdens sektorer. I skolan, hälso- och sjukvården, kriminalvården, försäkringskassan m.m. Den gemensamma nämnaren är välfärden och social utsatthet. Inom dessa områden finns därför ett samhällsintresse av att de anställda har hög kompetens. En av förutsättningarna är att utbildningens motsvarar arbetslivets behov.

Idag ges Socionomutbildning vid 16 olika universitet och högskolor. Trots att utbildningen ges på 16 olika har de blivande studenterna 37 olika utbildningar att välja på. Det beror dels på att det finns en mängd olika inriktningar och dels på att utbildningar ges på distans på flera håll. Är det rimligt att 37 olika utbildningar med olika innehåll och olika huvudämnen kan leda till en och samma socionomexamen?

Hur ska studenter kunna veta vad de ska välja, hur ska arbetsgivare veta vilken sorts socionom man anställer och hur ska klient/patient/brukare ha den ringaste aning om vilken sorts socionom man möter? Socionomexamen måste vara en generalistutbildning med en gemensam bas där ämnet socialt arbete är ett och samma huvudämne.

I den nyligen genomförda utvärderingen av Högskoleverket får 7 av 16 lärosäten sin examensrätt ifrågasatt. Det innebär att examensordningens mål för socionomutbildning uppenbarligen är för högt ställdi relation till den tid som den ska genomföras på, dv.s 3 1/2 år. För att bibehålla en hög kvalitet anser vi att det krävs minst fyra års studier. Därutöver krävs specialistutbildningar för att möta den ökande komplexiteten av sociala problem.
Vi vill därför ha en längre grundutbildning, med tydliga målformuleringar som leder till likvärdiga socionomutbildningar i hela landet.

Vill vi ha en socionomutbildning värd namnet krävs en grundlig översyn av hela socionomutbildningen med det snaraste!

Våra sista år - hur vill vi ha det?

Är det rimligt att ett par som levt ett liv ihop också skall få leva sina sista år tillsammans? Diskussionen om hur vi, läs samhället, ordnar för våra äldre som behöver tillsyn och omsorg i de sista åren i sitt liv är ständigt aktuell. Vi hör och läser ofta att kommunerna inte kan ordna ett gemensamt boende med följden att paret blir boende på olika håll. Möjligheten för paret att träffas kan ofta bli begränsad på grund av hälsoskäl.

Jag är inte omedveten om att kostnaden för att inrätta sådant boende kan bli betydlig. Men, politik är att bestämma sig. Det borde vara en självklarhet att ett par där den ena eller båda har vård och omsorgsbehov skall få leva ihop! Det är det enda anständiga förhållningssättet och ett sätt att visa respekt för generationen som byggt det här landet före oss. Vi kan inte med självrespekt se oss i spegeln och säga att det är ok att göra något annat.

Tyvärr händer det dock alltför ofta, men det finns ljus i mörkret. Vård- och omsorgschef Jeanette Sander i Trosa kommun. Hon säger:" Vi utgår ifrån att man skall få leva ihop och sedan hittar vi lösningar. Det har hittills fungerat, under 10 år har det varit 10 par som varit aktuella för sådan lösning. " Se klippet i svt här

Som sagt; politik är att bestämma sig och sedan prioritera. Jag respekterar politiker och tjänstemän som tar ställning och tar beslut därefter. Att värna dem som inte har de starkaste rösterna i vårt samhälle är vårt gemensamma ansvar. Allt kan inte räknas i kronor eller för all del i röster från de resursstarka.

Jag skulle gärna vilja bli gammal i Trosa kommun!

Ekonomisk vårpropostion utan förslag för att stoppa arbetslösheten

Regeringen har presenterat sin ekonomiska vårproposition, den sista före höstens val. Förväntningarna är med rätta högt ställda. Men tyvärr, regeringen verkar inte se verkligheten. Vi saknar skarpa förslag på kraftfulla åtgärder för att bryta såväl arbetslöshet som fattigdom och social utestängning.

Vi saknar samordnade gemensamma insatser för att öppna arbetmarknaden för unga. Och vi saknar åtgärder för att öka sysselsättningen. Vi önskar oss mer av aktiv, gärna regionalt och självklart individuellt anpassad, arbetsmarknadspolitik för att stödja den som är arbetslös. Läget är mycket allvarligt med arbetslöshet på över nio procent. När de lediga jobben saknas är det viktigt att de som är arbetslösa rustas med utbildning och kompetensutveckling såväl inom utbildningsväsendet som genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder i syfte att vara redo för att ta det jobb som kommer när konjunkturen vänder.

Inom ramen för förbundets projekt Uppdrag Välfärd har vi borrat i många socialpolitiska frågor. Det är tydligt klyftan mellan rika och fattiga blir djupare. De som har det sämst, de har blivit ännu fattigare, och en liten grupp har blivit ännu rikare. Klyftan mellan rika och fattiga har blivit djupare trots att de allra flesta fått det mycket bättre. Socialstyrelsen slår fast i Social rapport 2010 en rad faktorer som har betydelse för social utestängning och fattigdom. Till exenpel att utbildning är en viktig faktor, att etnisk och ekonomisk segregation är sammankopplad och att hög inkomst går i arv. Vi förvånas över, att trots att kunskapen om sambanden finns, så saknas de nödvändiga politiska förslagen och åtgärdena. Försörjningsstödet ökade förra året i 90 procent av landets kommuner med i snitt 20 procent. I många kommuner mer än fördubblades försörjningsstödet. Skarpa förslag för att motverka detta hittar vi inte heller i regeringens budget.

Kommunernas ekonomi är ansträngd och kommer också de närmste åren att vara beroende av extra statsbidrag för att kunna upprätthålla hög kvalite i verksamheterna. Det visar Akademikerförbundet SSRs egna undersökningar. Samtidigt som försörjningsstödet ökar minskar kommunernas arbete med det förebyggande sociala arbetet. Att låta bli att satsa på kommunernas kommer på lång sikt att innebära stora samhällsekonomiska kostnader.

Vad har pedofili med celibat att göra?

Katolska kyrkan har mycket att reda upp och polisanmäla vad det gäller prästers övergrepp på barn. Även om jag inte ofta tycker att Marcus Birro har rätt förstår jag att han som katolik är indignerad på DN Debatt. Jag sympatiserar också fullt ut med hans förslag att katolska kyrkan ska göra upp såväl med sitt kvinnoprästmotstånd som sitt celibatkrav för präster, som med sin kärleksförnekande inställning till celibat och preventivmedel. Men att tro att de skulle göra det är ju ungefär lika sannolikt som att påven skulle bli ateist.

Celibatkravet är ett underligt sätt att se på sin tro. Är tron så lättflyktig att den sveps undan av kärlek till en annan människa? Hur tror man då att den ska finnas kvar när man utsätts för allsköns andra saker i livet som individ eller som katolsk präst? Och om den är så flyktig – borde inte katolska kyrkan i så fall plädera för att alla katoliker levde i celibat – för att bevara tron?

Men det jag tycker är konstigast i debatten är den koppling som görs mellan dessa präster som uppenbart är pedofiler och celibat. Vad har det med vartannat att göra? Är det någon som tror att människor blir pedofiler av att leva i celibat? Det sambandet finns ju inte. I så fall skulle ju klostren vara fyllda av pedofiler, nunnor som munkar, och de som väljer att inte ha några sexuella förbindelser under en period skulle utgöra en större risk för att vara pedofiler. Vem känner igen det från sitt eget liv? Och skulle i så fall personer som är pedofiler inte utöva sin pedofili i lika stor utsträckning om de hade ett aktivt sexualliv?

Pedofili är en sjuklig företeelse och praktiserad är den olaglig. Celibat är ett annat problem som handlar om katolska kyrkans underliga syn på både tro och sexualitet. Det är två helt olika saker och borde så förbli, också i debatten om katolska prästers övergrepp på barn.

Borde det vara möjligt att avkräva ansvar av beställarföretagen?

Hamburgerresturangerna fortsätter att anlita skumma städbolag som utnyttjar papperslösa, utländska studenter och nyankomna invandrare. De arbetar 7 dagar i veckan för löner långt under kollektivavtalsnivå och ofta svart. Uppdrag granskning visade igår återigen ett reportage om hur de stora hamburgerkjedjorna utnyttjar svart arbetskraft under slavliknande villkor.

Om detta skriver Utredarna på sin blogg idag. Vi kan bara instämma i beskrivningen, det är ofta så det ser ut. Ett seriöst företag, eller en kommun, landsting eller statlig myndighet, lägger ut en del av sin verksamhet på entreprenad till ett annat företag som vanligtvis lovat utföra verksamheten till ett lägre pris. Allt för ofta visar det sig att en förutsättning för det lägre priset är att det utförande företaget betalar hela eller delar av lönen svart samt struntar i arbetstids- och arbetsmiljölagstiftning. När sådana händelser uppdagas så visar det sig ofta att det utförande företaget har tömts och inte kan betala vare sig löner eller skatter eller sociala avgifter. Då är det inte heller möjligt för de fackliga organisationerna att driva process eftersom inga tillgångar finns.

Och det är onekligen ett intressant förslag som Samuel Engblom förde fram i Agoras Årsbok 2007. Han menar att "lagstiftningen bör ändras så att det blir möjligt att utkräva ansvar - i form av betalning av skatter och avgifter, innestående löner och eventuella skadestånd - från företag högre upp i entreprenörskedjan. Om ett företag har fått en tjänst till ett billigt pris, och förstått eller borde ha förstått att en förutsättning för det billiga priset som underentrepenören erbjöd var att denne åsidosatte skatte- och arbetsrättsliga regler, ska beställarföretaget, om underentrepenören inte kan betala, kunna hållas ansvarigt. En sådan lösning skulle förbättra såväl beställarföretagens incitament för att se till att underentreprenörerna ha rent mjöl i påsen som statens och enskilda arbetstagares möjlighet att få betalt."