SSR-ettan, Sveriges Stolta Rikshäxors avdelning ett,
har inför sitt årliga möte på Blåkulla antagit ett påskmanifest.
Taggiga ris ger vi till dem som behöver tänka om under påsken.
Välfyllda påskägg kommer att utdelas till de som gör rätt!

Taggiga ris får:
Arbetsgivare som inte tar itu med ojämlika löner.
Arbetsgivare som diskriminerar föräldralediga.
Folkrepubliken Kina där mänskliga rättigheter dagligen kränks och där yttrandefrihet och fackliga fri- och rättigheter saknas.
Arbetsgivare som inte betalar ut löner till de papperslösa som dessutom tvingas arbeta sju dagar i veckan.

Fina påskägg får:
Norge som lyckats lagstifta om hälften kvinnor i börsbolagens styrelser.
Fair Trade som ser till att de anställda har bra villkor.
Kommuner som skapar en bra arbetsmiljö för alla medlemmar.
Män som självklart delar på föräldraledigheten.


Nu måste vi lyfta! Vi kommer tillbaks efter påsk med nya hänförande tankar!
Glad Påsk till er alla!

Var är diskussionen om den humanistiska kriminalvården? Ska vi fortsätta skärpa straffen?

Vi har överfulla fängelser i Sverige. Beror det på att det är fler personer som begår brott? Nej så är det inte utan det är effekten av polisens satsningar och ökade resurser. Vi har också fått tydligare och strängare tolkningar vid lagföringen som gör att antalet personer i landets fängelser ökar. Nu väntas ytterligare behov av 610 fängelseplatser beroende på att straffen skärps från första juli i år. Kriminalvården har fått drygt femtio procentliga ökningar av resurserna på fem år.
Är detta rätt väg att gå? Att vi skärper straffen och att fler människor blir inlåsta?
Vi bör istället se till att barn och ungdomar få en bra uppväxt, väl fungerande skolor, och mer inte mindre förebyggande verksamhet i kommunerna. Vi behöver ett samhälle där vuxenstödet fungerar.
När alla andra instanser misslyckats får den dömde unge mannen möta en kriminalvård som ska vårda/behandla med strängare straff och ofta outbildad personal.
Det är fullt på de svenska fängelserna. Kriminalvården beräknar att de kommer att få stora problem med soningsköer. Detta innebär att den dömde ska vara på fri fot i avvaktan på fängelse. Det är inte bra för samhället, inte för brottsoffret eller för gärningsmännen. Ett inhumant sätt att de tvingas vänta på sitt straff upp till, i värsta fall, två år. Straffet blir då indirekt längre. Det går inte att gå vidare i livet när straffet inte är verkställt.
Ett humant och värdigt sätt är att bygga ut det alternativa påföljdssystemet. Där frivården är en viktig del och enligt forskare det bästa resultatet när det gäller minskat återfall. Bäst fungerar den strukturella programverksamheten i frivården. Vi kan också diskutera halvtidsfrigivning med program i frivården kombinerat med bra resurser för kontroll av den dömde.
Men detta kräver politiska visioner om en ny och human kriminalvård. Finns det något politiskt parti som vågar diskutera?

Schysta villkor på krogen

Schysta villkor är en självklarhet för oss som jobbar fackligt. Det innebär bland annat att vi alltid kräver kollektivavtal när vi handlar upp varor och tjänster. Oftast är det ganska enkelt att säkerställa att den man vill inleda ett samarbete med faktiskt har kollektivavtal.

Men det finns tillfällen då det är svårare, t ex oplanerade resturangbesök. Därför är Hotell och Restaurang-fackets nya web-tjänst Schysta Villkor så bra. Genom att skriva in namnet på den resturang man vill besöka får man snabbt reda på om de har kollektivavtal. Enkelt, bra och direkt i mobiltelefonen om man vill.

Fackligt Center för Papperslösa

Den sannolikt mest utsatta gruppen på den svenska arbetsmarknaden är de papperslösa. De kommer från hela världen och har inte uppehålls- eller arbetstillstånd. Ofta är de asylsökande eller komemr från svåra ekonomiska förhållanden i sitt hemland. När de blir utnyttjade, vilket de ofta blir kan de inte vända sig till polisen. Den som är papperslös har ofta mycket låg lön, arbetar många timmar per dygn, sju dagar i veckan och under svåra arbetsförhållanden. Trots detta så är det inte ovanligt att arbetsgivaren i slutänden låter bli att betala ut lönen.

Center för Papperslösa (Fcfp) bildades i september 2008 och är ett samarbete mellan en fackliga centralorganisationer, förbund, avdelningar och lokalorganisationer. Syftet är hjälpa papperslösa som utnyttjas och exploateras av enskilda arbetsgivare.

Under det gångna året har centret hållit öppet 39 måndagar, 4 timmar och bemannats gemensamt av ombudsmän och förtroendevalda från de fackförbund som är medlemmar. Sedan i höstas kan man också ringa SKTF/ST-direkt och få hjälp mellan 8-20 varje vardag. Många berättelser om hur utsatta människor exploaterats har lett till ärenden på Kammakargatan 47 där centret har sin lokal.

I veckan hade Fackligt Center för Papperslösa (FCFP) årsmöte. Ett möte mellan representanter för fackförbund från både TCO- och LO- familjerna och Akademikerförbundet SSR som enda Sacoförbund. Årsmötet leddes av Hotell o resturangs ordförande Ella Niia som också uttalade sitt stora stöd till verksamheten. Ideerna om hur centret kan utvecklas var många på mötet och ingen tvivlar på att Fcfp gör nytta. Ny ordförande valdes, Antonio Lopez Lopez från HRF och till hedersföreståndare för centret utsågs den förre ordförande Sten-Erik Johansson från fastighets (alla tre på bilden ovan).

För oss är det självklart att stödja det fackliga centrets verksamhet och utveckling. Det är oacceptabelt att utnyttja utsatta människor på det sätt som görs, men det handlar också om att värna den svenska modellen. Lönearbete ska betalas lika oavsett uppehållstillstånd eller inte.

Könsvotering till bolagsstyrelser - en absolut nödvändighet

Enligt en rapport som Folksam håller på att sammanställa visar nomineringarna till hälften av den 100 största bolagens styrelser att 37 % av de nya ledamöterna är kvinnor. Det innebär att andelen kvinnor i bolagsstyrelserna i sådana fall skulle bli 26 %. Det är bra att antalet kvinnor ökar i bolagsstyrelser, men det är långt ifrån tillräckligt.

Med tanke på den lindrigt sagt negativa inställning som näringslivet har till lagstiftning om kvotering till bolagsstyrelser är det förvånande att andelen kvinnliga nomineringar fortsätter att vara så låg. Nu har man ju chansen att visa att man klarar detta själva utan lagstiftning.

Ett av argumenten mot kvotering som framförs är att det är kompetensen som ska vara det avgörande, inte könet. I sak instämmer jag i detta. Men verkligheten är betydligt mer komplex än så. I avhandlingen ”Från medarbetare till chef” (2009) beskriver Sophie Linghag hur kvinnor och män, redan från början i sin chefskarriär, får olika möjligheter och värderas olika. Den potential den blivande chefen besitter blir könsmärkt och samma potential värderas olika beroende på kön. Som ett, av många, exempel på detta pekar hon på hur beteendet ”ta initiativ” hos en manlig sökande värderas och bedöms som önskvärt medan det hos en kvinnlig sökande bedöms som aggressivt.


Sophie Linghag visar på hur (ofta) omedvetna värderingar hur en kvinna ska vara och hur en man ska vara påverkar kvinnors chefskarriär negativt. Rekryteringsprocessen av företagsledare skapar utrymme för homosociala processer där kvinnor (och vissa män) utesluts. Höga chefsnivåer kopplas till ett strategiskt ledarskap som könsmärks som manlig - kvinnor stannar kvar som första linjens chef.


Avhandlingen visar åter på hur kvinnliga chefer blir "bortsorterade" i sin egenskap av kvinna, inte beroende på att de skulle ha sämre kompetens.

I debatten brukar hävdas att det istället för kvotering krävs insikt och attitydförändringar. När det gäller insikt finns det idag ingen företagsledare/styrelser som öppet hävdar att det inte vore bra med jämn könsfördelning i bolagsstyrelser. Tvärtom, alla är förespråkare för fler kvinnor i bolagsstyrelserna. Det borde väl tyda på att insikten redan finns?

När det gäller attityder och värderingar är det tydligt att det krävs ett gigantiskt aktivt och målmedvetet attitydförändringsarbete inom företagsledningar och bolagsstyrelser. En tydlig signal från företagsledningar skulle till exempel vara att tillsätta en jämställdhets- och/eller mångfaldsansvarig med reella mandat och befogenheter i företagsledningen.

Det borde ligga i ett företags intresse att ha en styrelse - och ledning - som präglas av mångfald. För vad blir det för kreativitet, eller utveckling, om alla tänker lika? Men så länge omedvetna, förlegade och heteronormativa värderingar styr tillsättning av ledande positioner och styrelseposter behövs det en lagstiftning om kvotering till bolagsstyrelser!

En god och säker vård för vem?

För en kort tid sedan talade Generaldirektör Lars-Eric Holm, Socialstyrelsen, om en ”god och säker vård” på en nationell konferens om patientsäkerhet. Han menade bland annat att det bör krävas legitimation för all personal i hälso- och sjukvården. En god och säker vård innebär också enligt Lars-Eric Holm, ”en helhetssyn på människan ur såväl psykisk, fysisk, psykosocial och existentiell synvinkel”. Akademikerförbundet SSR gläds åt Generaldirektörens och Socialstyrelsens budskap och hoppas att detta även nått fram till den sittande Behörighetsutredningen, som just nu utreder legitimation för bland annat kuratorer.

30-40 % av befolkningen i Sverige sägs idag lida av psykisk ohälsa i form av lindrigare depressioner, ångest, stress, livskriser eller missbruk. Forskning visar ett klart samband mellan social situation och sjukdomstillstånd. Det innebär att den fysiska hälsan förbättras när den sociala situationen förbättras och vice versa. Medicinsk vård får heller inte önskad effekt om inte den sociala situationen är acceptabel. Kuratorn, som ju är vårdens psykosociala expert kan med sin specifika kompetens bidra till att förkorta lidande och förebygga kostsamma sjukdomsperioder.

I sjukvårdens Sverige har de allra flesta yrkesgrupper legitimation idag. Legitimationen är ju det yttersta beviset på samhällets krav på kvalitet, kompetens och erfarenhet. Det handlar om att människor ska känna sig trygga i att de möter personer med rätt utbildning och kompetens.
Trots att över 80 % av kuratorerna är vidareutbildade socionomer, att disciplinen ”socialt arbete” är en etablerad vetenskap, att socionomutbildningens längd, djup, forskningsanknytning och vetenskapliga förankring överensstämmer med kraven på legitimation för övrig personal i hälso- och sjukvården, så är de ännu inte legitimerade. Är inte det konstigt?

Jag hör allt oftare om okunniga arbetsgivare som ersätter sina socionomer/kuratorer med yrkesgrupper som förvisso är legitimerade, men som saknar formell kunskap i socialt arbete och jag hör om situationer där socionomer inte omfattas av regler och bestämmelser på sina arbetsplatser därför att saknar legitimation. En konsekvens av detta är att den psykosociala kompetensen inom hälso- och sjukvården riskerar att urholkas och försvinna. Detta skulle i första hand drabba de som bäst behöver den men det skulle också slå hårt mot hela hälso- och sjukvården.
Den 1 januari 2010 infördes t.ex. en ny lag om verksamhet i djurens hälso- och sjukvård. Genom den nya lagen legitimeras, förutom veterinärer, även djursjukvårdare. Dessutom infördes behörighetsreglering för bland andra hovslagare. Det är förstås bra att staten garanterar att djur sköts av för uppgiften utbildad personal. Men är det inte också dags att människor i utsatta situationer omfattas av samma garanti!

Det är dags att tänka om och legitimera kuratorn i hälso- och sjukvården snarast!

Lokal lönebildning - en tankeväckare mitt i avtalsrörelsen

Avtalsrörelsen med förhandlingar om löner och villkor för över miljonen arbetstagare på hela arbetsmarknaden är i full gång. Industrins parter kommer att ange det procentuella utrymme som övriga parter, arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer, på ett eller annat sätt behöver ta hänsyn till. Tonläget i media har såväl innan som under förhandlingarna varit historiskt högt. Allt strålkastarsken riktas mot de centrala parternas ageranden och diskussioner om normgivande siffror kontra sifferlösa avtal är ofta förekommande.

Det kan ibland vara behövligt att få perspektivet ändrat - i synnerhet om man är avtalsförhandlare. Det gör en tankeväckande artikel i Dagens Samhälle med rubriken "Starka hinder för lokal lön", http://tinyurl.com/y9ey6yj. Forskaren Jan Wallenberg som under flera år forskat om lokal lönesättning har haft ett uppdrag från Sveriges kommuner och landsting, som resulterat i en rapport, Individuell lön i praktiken (finns att ladda ner från SKLs hemsida under publikationer/lön). Rapporten tar utgångspunkt i hur den lokala lönebildningen fungerar på den nivå där lönen enligt avtalet faktiskt skall sättas, nämligen på arbetsplatsnivå mellan medarbetare och närmsta chef.

I artikeln säger Wallenberg att det är ointressant om de centrala avtalen innehåller en procentuell siffra eller ej. Om den inte gör det fastställer likafullt arbetsgivaren vilket utrymme som skall fördelas, ibland lika mycket oavsett hur verksamheten fungerar. Dessutom medföljer ett antal direktiv om hur lönen skall fördelas, som i långa stycken ligger långt ifrån att påslaget skall relateras till medarbetarens prestation och måluppfyllelse. Detta gör att den lönesättande chefen har en ytterst begränsad möjlighet att lönesätta enligt arbetsplatsens kriterier och belöna dem som chefen bedömer bidragit tydligast till verksamhetens utveckling.

Detta var inte okänd materia för oss centrala förhandlare. Men att läsa rapporten får ändå i mitt huvud igång ett ifrågasättande av de etablerade "sanningarna". Vi behöver tydligare vrida om utgångspunkten i avtalen om vi skall omfatta lokal lönebildning. Avtalen behöver utgå från den lönesättande chefens möjlighet att genomföra den lokala lönebildningen. Vi kan inte genom enbart anvisningar utifrån modellen top-down bakbinda de lönesättande cheferna. De behöver ha ett manöverutrymme, genom inflytande i alla delar hur den lokala lönebildningen skall se ut. Utan reellt inflytande - ingen lokal lönebildning värd namnet.

Som Jan Wallenberg säger: "Vitsen med individuell lönesättning är inte att fördela en viss summa pengar. Det handlar om att göra personalen delaktig om det skall bli några positiva effekter för verksamheten. "

Vi avtalat och propagerat för lokal lönebildning länge nu. Men har vi möjligen glömt att fråga oss varför?

Det förebyggande arbetet minskar

Årets första socialsekreterarundersökning kom i veckan. Resultatet är allvarligt. Arbetsbelastningen fortsätter att växa och sex av tio socialsekreterare uppger att de inte har möjlighet att leva upp till intentionerna i socialtjänstlagen.

Nästan hälften av de tillfrågade socialsekreterarna redovisar att kommunernas resurser för det förebyggande arbetet minskar. Tre av tio uppger att möjligheterna att placera barn och ungdomar minskar och fyra av tio att möjligheten att placera vuxna missbrukare har blivit blir sämre. Det är därför inte förvånande att många uppger att de inte ges utrymme att arbeta på ett professionellt sätt.

Vi hoppas förbundets socialsekreterudnersökning blir en väckarklocka för socialpolitker runt om i kommunerna. Socialsekreterarna trivs med sitt yrkesval, men de vill få möjlighet att använda sin kompetens och erfarenhet. När ärendena blir fler och svårar krävs mer resurser för att kunna möta klienterna på ett värdigt och rättssäkert sätt.

Välkommen Projekt Pojke

Stockholms länspolismästare Carin Götblad har på regeringens uppdrag utrett hur rekryteringen till de kriminella grupperna ska motverkas. Idag har hon presenterat sin utrening (SOU 2010:15). De drygt 200 sidorna som innehåller många konkreta och kloka förslag på insatser och stöd från samhället andas hopp. Det går att bryta utvecklingen. Om vi vill. Genom samordnade insatser och resurser, genom tydligt ledarskap och genom riktat stöd till dem som behöver. Socialtjänsten tillsammans med polis och skola föreslås få ett ansvar på lokal nivå genom inrättande av lokala sociala insatsgrupper där socialtjänsten får ett tydligt huvudansvar. Grupperna ska arbeta konsekvent, uthålligt och ha ett operativt ansvar. Ett annat förslag är att starta Projekt Pojke, en omfattande satsning på tonårspojkar och unga män i de mest utsatta bostadområdena. Projektet föreslås omfatta yrkesträning, arbete och fritidssysselsättning. Ett tredje förslag pekar på hur viktigt det är att stödja föräldrarna. Många föräldrar vet helt enkelt inte vare sig hur de ska bete sig eller var de ska vända sig för att få hjälp. Socialtjänst, skola och polis ska, förslår Götblad, ha en lagstadgad skyldighet att stödja och hjälpa föräldrarna. Ett fjärde förslag handlar om nya metoder inom kriminalvården för att underätta för den som vill hoppa av sitt kriminella liv.

På DN debatt i dag beskriver Götblad att 5000 unga pojkar och män riskerar att hamna i kriminella grupperingar. De bor nästan uteslutande i utsatta bostadsområden och i fattiga familjer inte sällan med någon i sin närhet som har ett kriminellt beteende. Samhället satsar idag stora polisiära resurser för att stoppa den grova kriminaliteten men de förebyggande insatserna saknas. Och det är just det förslaget handlar om. Behovet av förebyggande arbete som en metod att stoppa den grova kriminaliteten. Om rekryteringsbasen försvinner finns ingen att rekrytera.

Akademikerförbundet SSR har i dagarna med hjälp av Novus genomfört en undersökning bland våra socialsekreterare. Av dem uppger 46 procent att det förebyggande arbetet har minskat och tre av tio uppger att möjligheterna att placera barn och unga minskar.

Vi välkomnar Carin Götblads utredning!

Med en sexskjutare mot tinningen

På måndag är det internationella kvinnodagen. Tillika är det 100-årsjubiléet. Tveklöst är det en stor dag då man sätter sökarljuset på uppnådda resultat det senaste seklet. Och på många sätt är det ett framgångsrikt århundrade för kvinnors rättigheter. Rösträtt, arvsrätt, representativitet. På många områden har det gått rejält framåt. Men tveklöst inte på alla, inte heller här i Sverige. Kvinnors löner som procent av mäns är ju fortfarande en tragisk läsning. Så också faktiskt föräldraledigheten, för 20 procents uttag för män 35 år efter föräldraförsäkringens införande är ju framsteg i myrsteg, även om det är världsbäst. Handen på hjärtat är det ju bara en sak som ökar mäns uttag – pappamånader. Frågan är då bara varför det sitter så långt inne att ta ett steg till och införa en pappamånad till? Många är emot det i förväg, men ingen i efterhand. Varför är det då så svårt, och varför tycker borgarna att två pappamånader är höjden av frihet och liberalism, men tre är det motsatta? Kan vi få be om lite Birgitta Ohlsson-effekt i regeringen så här på 100-årsjubiléet?

Även om jämställdheten i Sverige tuffar på pinsamt långsamt om ens alls vad det gäller till exempel kvinnor i näringslivet, så går det ändå framåt. Men dagens DN Debatt från RFSUs mammaambassadörer med Åsa Regnér i spetsen visar på en sorglig sanning – den reproduktiva hälsan i internationellt ljus. För struntsummor visar de att man kan få ner mödradödligheten drastiskt i världens fattigaste länder. De skriver att graviditet är något av det farligaste en kvinna kan utsätta sig för i många fattiga länder och då har ändå en del av de länderna inbördeskrig eller något lika illa. Jag läste för något år sedan att det i vissa länder var en risk på sex att en kvinna dör i samband med förlossning. Det är samma risk som i rysk roulette! Vem vill frivilligt utsätta sig för det? Helt barockt när det handlar om något så viktigt som att föda barn och se till att samhället fortlever. För 80 kronor per OECD-medborgare kan man avskaffa den ryska rouletten för världens fattiga kvinnor. Hur kan vi välja att inte göra det? Förklaringen heter patriarkatet, det svenska och det globala.

Lite smäll får man tåla…

… eller kanske inte va’? Hur kan det vara så att nästan nio av tio socialsekreterare upplever att det finns risk för hot och våld på arbetsplatsen, samtidigt som få verkar tycka att det är ett jättestort problem? Eller att 20 procent av våra socialsekreterare verkligen har utsatts för hot och våld? Handlar det om att många fortfarande har en bild att traditionellt kvinnodominerade arbeten, som att vara socialsekreterare, är ett kall, och då får man stå ut med det mesta?

Vårt förbund har gjort en undersökning av socialsekreterarnas arbetsvillkor vad det gäller hot och våld och det är skrämmande läsning. Siffrorna i sig är skrämmande, men än mer skrämmande är att kvinnors arbete fortfarande anses vara något de ska vara väldigt tacksamma för att de över huvud taget får ha. Då får man stå ut med både låga löner och smäll, verkar det som.

För hade dessa siffror gällt VDar på börsnoterade företag eller ingenjörer hade vi nog sett mer upprördhet och mer åtgärder, från både arbetsgivare och allmänhet.

Vilsna socialdemokrater i Stockholm

Det här valet sägs avgöras av hur bra socialdemokraterna gör ifrån sig i storstäderna. Ska man använda socialdemokraternas affischkampanj i januari i Stockholms tunnelbana som test för hur det går i hela landet så lär det bli svårt att ta över regeringsmakten för de rödgröna.

Ett budskap är "Fler som söker jobb eller fler jobb att söka?". Man förstår av detta att den socialdemokratiska uppfattningen är att det första är fel och det andra är bra. Men vad är det för budskap egentligen? Vad är det för fel att fler söker jobb? Det är ju inte samma sak som att de är arbetslösa. Att ha ett arbete, men vilja göra karriär och bättra på sin lön, också genom att byta jobb är ju inte fel. Men det tycker tydligen socialdemokraterna.

Föreställningen om socialdemokraterna är att de är för en stelbent arbetsmarknad utan rörlighet. Den bilden blir ju inte mindre tydlig av så här klumpigt formulerade budskap.

Ett annat lika konstigt budskap som socialdemokraterna i Stockholm trummat ut är att ”Barn ska få välja skola. Men skolan ska inte välja barn”. Friskolor får idag ersättning efter genomsnittskostnad och har därför inte skyldighet att ta emot elever som kräver särskilt stöd. När kommunen tar dessa elever höjs genomsnittskostnaden, och därmed genomsnittsintäkten också för skolor som inte tar emot elever som kostar mer. Men, att ändra i ett perverst ersättningssystem verkar inte vara grejen för socialdemokraterna. Och inte heller säger de något om att den obegränsade rätten att välja skola har skapat en segregering i Stockholms skolor som har gått så långt att den sänker kvaliteten för alla.

Det här valets stora utmaning och förhoppningsvis valvinnare handlar om att börja bygga den moderna jämlika och rättvisa storstaden. Där går mycket idag åt fel håll. Det rättviseprojektet byggs också på arbetsmarknaden och i skolan. Men än så länge är det få som har idéer som verkligen skulle vända den negativa trenden. Inte heller socialdemokraterna i Stockholm.