Välfärdspolitik i utförsbacke

För två och ett halvt år sedan startade vi Uppdrag Välfärd i syfte att sätta fokus på socialtjänsten. Tanken var att genom att belysa socialsekreterarnas arbetssituation skulle vi också kunna fokusera på alla de människor som socialtjänsten syftar till att stötta i svåra och utblottade situationer . Vi ville sätta fokus på socialpolitiken.Ganska snart kom vi också att fokusera på andra yrkesgrupper som också jobbar med med utsatta eller människor. Biståndsbedömare i äldreomsorgen, arbetsförmedlare, handläggare på försäkringskassan och kuratorer inom hälso- och sjukvården t ex. Responsen var omedelbar. Våra medlemmar som är verksamma inom alla dessa sektorer har givit ibland skrämmande berättelser om hur det fungerar. Ärendena både ökar och blir mer komplicerade. Resurserna per capita minskar. Och socialpolitiken lyser med sin frånvaro.

Så såg det ut redan före finanskrisen. Före den kanske värsta ekonomiska kris sen 30-talet. Före fordonsindustrins kollaps. Innan regeringen fullt ut genomfört sin Work-first linje och raserat socialförsäkringssystemen. Och innan det blev kuratorerna på sjukhusens arbetsuppgift att hjälpa svårt sjuka, sängliggande patienter att på bår resa med ambulans till Arbetsförmedlingen för att de utförsäkrats från sjukförsäkringen (DN 18 feb 2010).

I debattboken Spaning efter socialpolitiken får några politiker, forskare och samhällsdebattörer komma till tals. De ger sin bild av vad som saknas. Det är en i långa stycken uppmuntrande läsning. Insikten om att det brister finns men viljan att fortsätta bygga välfärdssamhället är tydlig.

Det är nu hög tid för de politiska partierna att ta ansvar för socialpolitiken. Att inför valet 2010 utse tydliga talespersoner som är beredda att bidra för att skapa en socialpolitik värd namnet. Att peka ut mål, att ge resurser och att våga se konsekvenserna av besluten. Politiken måste ta ansvar för de prioriteringarna. Det behövs modiga politiker som vågar stå upp för de fattigaste och mest utsatta medborgarna.