I morse stormade israeliska elitsoldater Ship to Gazas konvoj av hjälpsändningar till den isolerade Gazaremsan. Hur många dödats och skadats är fortfarande oklart. Ombord på båtarna till Gaza finns civila människor som hjälper till att frakta mat och andra förnödenheter till alla de palestinier som lever innanför murarna som omgärdar Gazaremsan. Allt sedan förra vinterns bombningar har bristen på livsmedel och andra nödvändigheter varit allvarlig.
Det är fullständigt oacceptabelt att en demokratisk stat attackerar civila människor som fraktar livsmedel och andra bristvaror. Sverige och EU måste fördöma det som skett och blockaden av Gaza måste upphöra.
måndag 31 maj 2010
Liberalismens kärna - statligt obligatorium?
Folkpartiet har bestämt sig för att a-kassorna är ett viktigt politikområde. Huvudförslaget för att lösa de problem de anser finns är att förstatliga och göra obligatorisk. Det är en intressant profil för ett liberalt parti! Men det viktiga är ju vilket problem folkpartiet egentligen vill lösa? Är det ineffektivitet? Låg anslutningsgrad? För låg trygghet?
I en jämförelse med andra statliga stora trygghetssystem visar det sig att de fristående a-kassorna är exceptionellt effektiva, till exempel med färre felaktiga utbetalningar.
Låg anslutningsgrad? 2006 när den borgerliga regeringen tog över var det 700 000 löntagare som inte var med i någon a-kassa. Sedan dess har villkor förändrats, taket legat oförändrat, ersättningsnivåerna successivt urgröpts och avgifterna ökat. Ytterligare 800 000 löntagare har därför lämnat a-kassan. Om folkpartiet vill göra något åt att för få är med i a-kassan är det underligt varför man inte tittar på de åtgärder man själv vidtagit de senaste fyra åren och som mer än dubblat ”utanförskapet”.
För låg trygghet då? Detta är ett verkligt problem. Tre av fyra heltidsarbetande a-kassemedlemmar är underförsäkrade. Adresserar då folkpartiet det här problemet? Nix? Ersättningsnivåerna nämns aldrig.
Sören Öman, som är erkänt duktig på de här frågorna, utredde möjligheterna till en obligatorisk a-kassa så sent som 2008. Hans förslag lades omedelbart i papperskorgen av regeringen när han bland annat föreslog en modell med en avgift på drygt 5 000 kronor per år för de som inte frivilligt var med i någon a-kassa. Regeringen beskrev det som att ”lösningen skulle innebära ett alltför tekniskt komplicerat system”.
Men det är inte bara folkpartiet som är ute och drar i a-kassefrågorna. Man har också fått med sig resten av den borgerliga regeringen. Denna gång ska socialborgarrådet i Stockholm – Ulf Kristersson ge sig på frågan. I hans direktiv står det att försäkringen ”ska omfatta alla som förvärvsarbetar och uppfyller arbetsvillkoret.” Utredningen ska också: ”pröva alternativa organisationsformer för en framtida, obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.”
Två år efter att en utredning lades i papperskorgen ska samma fråga utredas på nytt. Om regeringen tycker det är viktigt med kostnadseffektivitet och att lösa verkliga problem, är det helt oförståeligt att det läggs så mycket energi på a-kassefrågan. Till det kommer den helt otippade liberala ambitionen att införa fler statliga obligatorier. Om inte orsaken är en helt annan!
I en jämförelse med andra statliga stora trygghetssystem visar det sig att de fristående a-kassorna är exceptionellt effektiva, till exempel med färre felaktiga utbetalningar.
Låg anslutningsgrad? 2006 när den borgerliga regeringen tog över var det 700 000 löntagare som inte var med i någon a-kassa. Sedan dess har villkor förändrats, taket legat oförändrat, ersättningsnivåerna successivt urgröpts och avgifterna ökat. Ytterligare 800 000 löntagare har därför lämnat a-kassan. Om folkpartiet vill göra något åt att för få är med i a-kassan är det underligt varför man inte tittar på de åtgärder man själv vidtagit de senaste fyra åren och som mer än dubblat ”utanförskapet”.
För låg trygghet då? Detta är ett verkligt problem. Tre av fyra heltidsarbetande a-kassemedlemmar är underförsäkrade. Adresserar då folkpartiet det här problemet? Nix? Ersättningsnivåerna nämns aldrig.
Sören Öman, som är erkänt duktig på de här frågorna, utredde möjligheterna till en obligatorisk a-kassa så sent som 2008. Hans förslag lades omedelbart i papperskorgen av regeringen när han bland annat föreslog en modell med en avgift på drygt 5 000 kronor per år för de som inte frivilligt var med i någon a-kassa. Regeringen beskrev det som att ”lösningen skulle innebära ett alltför tekniskt komplicerat system”.
Men det är inte bara folkpartiet som är ute och drar i a-kassefrågorna. Man har också fått med sig resten av den borgerliga regeringen. Denna gång ska socialborgarrådet i Stockholm – Ulf Kristersson ge sig på frågan. I hans direktiv står det att försäkringen ”ska omfatta alla som förvärvsarbetar och uppfyller arbetsvillkoret.” Utredningen ska också: ”pröva alternativa organisationsformer för en framtida, obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.”
Två år efter att en utredning lades i papperskorgen ska samma fråga utredas på nytt. Om regeringen tycker det är viktigt med kostnadseffektivitet och att lösa verkliga problem, är det helt oförståeligt att det läggs så mycket energi på a-kassefrågan. Till det kommer den helt otippade liberala ambitionen att införa fler statliga obligatorier. Om inte orsaken är en helt annan!
fredag 28 maj 2010
Länge leve mamma!
I min familj var aldrig mors eller fars dag något viktigt. Kommersiellt påfund sa de samstämmigt. Nu var inte det skolans uppfattning så mina föräldrar försågs med lämpliga egentillverkade pressenter från både mig och mina syskon när det var dags för föräldrarnas dagar. På samma sätt har det varit med mina barn. Självklart har det varit fantastiskt att bli uppvaktad av dem.
På söndag är det Mors dag igen. Det uppmärksammas av en rad organisationer tillsammans med The White Ribbon Alliance for Safe Motherhood i Sverige. På Sergels Torg i Stockholm genomförs en manifestation för att stoppa mödradödligheten i världen. Det är ett faktum att varje minut dör en kvinna i världen under graviditet eller förlossning. Det innebär att 1500 kvinnor dörvarje dag av komplikationer från att vänta eller föda barn. I låginkomstländer är komplikationer från graviditet och förlösning den vanligaste dödsorsaken hos kvinnor i barnafödande ålder. Med ett fungerande hälso- och sjukvårdssystem skulle nästan alla dessa dödsfall gå att förhindra.
Graviditet är ingen sjukdom och kvinnors överlevnad borde vara en mänsklig rättighet. Naturligtvis handlar det både om hur stater väljer att satsa resurser för forskning och utveckling och om religion. Lite mindre på militär upprustning och lite mer på mänsklig överlevnad. Mer av preventivmedel och legala aborter istället för illegala aborter utförda på en smutsigt källare på någon bakgata av någon som inte är gynekolog. Om detta kan man läsa i en intervju med Staffan Bergström, professor i internationell hälsa, i Kyrkans tidning.
Det är en skam för världen att vi kan sätta människor på månen och i den rika delen av världen rädda livet på både mamma och barn redan efter halva graviditeten men i den fattiga delen av världen fortsätter kvinnor att du i komplikationer från det kanske mest naturliga vi vet. Att ge liv.
fredag 21 maj 2010
Handlar socialpolitik om solidaritet?
Under flera år har Akademikerförbundet SSR fokuserat på välfärd.
På generell och solidariskt finansierad välfärd för alla. På avsaknad av välfärd för några.
Vi har konstaterat att den generella välfärden inte är starkare än dess svagaste länk, den välfärd som den med minst resurser får del av.
Under samma period har flera av de system som är nödvändiga för att kunna upprätthålla en hög nivå på den generella välfärden dramatsikt förändrats. Sjukförsäkringssystemet och a-kassan är exempel på det.
Den som har jobb har ofta fått mer i plånboken men samtidigt har de gemensamma välfärdstjänsterna fått nya förutsättningar. Tillgänglighet till vård och omsorg, barngruppers storlek, kvalitén i äldreomsorgen och ökning av antalet barnfamiljer som vräks är exempel på det.
Människor som pressats ur systemen är idag hänvisade till försörjningsstöd. Det innebär att trycket på socialtjänsten ökat dramatiskt.
Genom att undersöka hur våra medlemmar i socialtjänsten har det på jobbet får vi också reda på hur samhället klarar av att stötta dem som kanske mest av allt behöver det. Bakom statistiken gömmer sig många människors berättelser, om deras liv, erfarenheter och drömmer. Om liv som slagits i spillror och om människor som rest sig och kommit igen. Men om socialtjänsten ska kunna fungera så behövs mer resurser. Och mer solidaritet.
I veckan har Akademikerförbundet SSR presenterat tre undersökningar om socialsekreterare I Malmö, Göteborg och Stockholm. Undersökningsföretaget Novus har intervjuat socialsekreterare i några utvalda stadsdelar i de tre städerna. Låt vara att stadsdelarna valts just för att de har högre arbetslöshet, större segregation och mer av utanförskap än andra stadsdelar. Men resultatet är inte desto mindre alarmerande.
I Göteborg är det stadsdelarna Bergsjön och Lärjedalen som undersökts. Två av tre uppger att antalet ärenden, tyngden i ärendena och stressen ökat de senaste två åren. Många uppger att de inte ges möjlighet att jobba på ett professionellt sätt, att utrymmet att jobba med förebyggande insatser minskat och att kommunens ekonomi styr valet av insatser. Christina Matsdotter som är ordförande i Göteborgs stads SSR föreninge menar att politikerna måste ta ansvar för socialtjänsten i kommunen och ge förutsättningar att göra ett professionellt arbete.
I Malmö är det stadsdelarna Rosengård, Södra Innerstaden och Kirseberg som satts under lupp. Resultatet är i många avseenden lika. 70 procent av de tillfrågade uppger att arbetsuppgifterna, stressen och tyngden i ärendena ökar. Jan Lanzow Nilsson som är facklig sekreterare i Malmö är orolig för att de medborgare som har samhällets allra största behov av stöd och skydd är de som kommer att drabbas.
I Stockholm har stadsdelarna Rinkeby/Tensta och Enskede/Årsta/Vantör granskats. Här uppger 73 procent av socialsekreterarna att resurserna för det förebyggande arbetet minskar. Budgeten är överordnad och hälften uppger att de inte längre har möjlighet att leva upp till socialtjänstlagens intentioner. Ann-Cathrine Hjert som är ordförande i SSR föreningen i Stockholms stad berättar att klienter med behov av placering erbjuds öppenvård och de klienter som är i behov av öppenvård, de får ingenting alls.
På generell och solidariskt finansierad välfärd för alla. På avsaknad av välfärd för några.
Vi har konstaterat att den generella välfärden inte är starkare än dess svagaste länk, den välfärd som den med minst resurser får del av.
Under samma period har flera av de system som är nödvändiga för att kunna upprätthålla en hög nivå på den generella välfärden dramatsikt förändrats. Sjukförsäkringssystemet och a-kassan är exempel på det.
Den som har jobb har ofta fått mer i plånboken men samtidigt har de gemensamma välfärdstjänsterna fått nya förutsättningar. Tillgänglighet till vård och omsorg, barngruppers storlek, kvalitén i äldreomsorgen och ökning av antalet barnfamiljer som vräks är exempel på det.
Människor som pressats ur systemen är idag hänvisade till försörjningsstöd. Det innebär att trycket på socialtjänsten ökat dramatiskt.
Genom att undersöka hur våra medlemmar i socialtjänsten har det på jobbet får vi också reda på hur samhället klarar av att stötta dem som kanske mest av allt behöver det. Bakom statistiken gömmer sig många människors berättelser, om deras liv, erfarenheter och drömmer. Om liv som slagits i spillror och om människor som rest sig och kommit igen. Men om socialtjänsten ska kunna fungera så behövs mer resurser. Och mer solidaritet.
I veckan har Akademikerförbundet SSR presenterat tre undersökningar om socialsekreterare I Malmö, Göteborg och Stockholm. Undersökningsföretaget Novus har intervjuat socialsekreterare i några utvalda stadsdelar i de tre städerna. Låt vara att stadsdelarna valts just för att de har högre arbetslöshet, större segregation och mer av utanförskap än andra stadsdelar. Men resultatet är inte desto mindre alarmerande.
I Göteborg är det stadsdelarna Bergsjön och Lärjedalen som undersökts. Två av tre uppger att antalet ärenden, tyngden i ärendena och stressen ökat de senaste två åren. Många uppger att de inte ges möjlighet att jobba på ett professionellt sätt, att utrymmet att jobba med förebyggande insatser minskat och att kommunens ekonomi styr valet av insatser. Christina Matsdotter som är ordförande i Göteborgs stads SSR föreninge menar att politikerna måste ta ansvar för socialtjänsten i kommunen och ge förutsättningar att göra ett professionellt arbete.
I Malmö är det stadsdelarna Rosengård, Södra Innerstaden och Kirseberg som satts under lupp. Resultatet är i många avseenden lika. 70 procent av de tillfrågade uppger att arbetsuppgifterna, stressen och tyngden i ärendena ökar. Jan Lanzow Nilsson som är facklig sekreterare i Malmö är orolig för att de medborgare som har samhällets allra största behov av stöd och skydd är de som kommer att drabbas.
I Stockholm har stadsdelarna Rinkeby/Tensta och Enskede/Årsta/Vantör granskats. Här uppger 73 procent av socialsekreterarna att resurserna för det förebyggande arbetet minskar. Budgeten är överordnad och hälften uppger att de inte längre har möjlighet att leva upp till socialtjänstlagens intentioner. Ann-Cathrine Hjert som är ordförande i SSR föreningen i Stockholms stad berättar att klienter med behov av placering erbjuds öppenvård och de klienter som är i behov av öppenvård, de får ingenting alls.
onsdag 12 maj 2010
Vi vill ha jobb och en arbetslöshetsförsäkring värt namnet
Höj taket i a-kassan har länge varit fackföreningarnas samlade krav. Det kan inte vara så att det endast är 25 procent av de arbetslösa och som arbetar heltid som får 80 procent av sin lön. Försäkringen är helt urholkad och utgör för de allra flesta inget fullt ekonomiskt stöd vid arbetslöshet.
Samhället måste solidariskt ställa upp för de som drabbas av arbetslöshet. Försäkringen ska ha en konstruktion där alla gemensamt tar ansvar. Den koppling som finns mellan arbetslöshet inom a-kassans område och avgiftens storlek får orimliga konsekvenser. De som har hög arbetslöshet betalar mest och de som låg arbetslöshet har lägst avgift. Den ekonomiska kris som vi just genomlevt drabbar långt utanför vad de olika a-kassorna kan råda över. Vi har idag en arbetslöshet på hela 9 procent vilket är en mycket hög siffra.
Nästan alla kommuner har fått ökade kostnader för försörjningsstödet under de senaste åren . I snitt ökade försörjningsstödet med 20 procent under föregående år. Många ungdomar får försörjningsstöd. De har inga sociala problem men de saknar arbete. I Stockholm har vi en mycket hög ungdomsarbetslöshet, var femte ungdom mellan 18-25 år är utan arbete. Vi efterlyser samordnade gemensamma insatser för att öppna arbetsmarknaden för ungdomar. Arbetslösheten bland unga är oroväckande hög och försörjningsstödet är stort i denna grupp.
Chefen för a-kassornas samorganisation Melker Ödebrink är kritisk till hur förändringarna har skett inom a-kassan . Han menar att höjningarna av egenavgiften till a-kassan är onödig eftersom arbetsmarknadsavgiften mer än väl täcker kostnaderna för arbetslöshetsförsäkringen. Detta håller inte Littorin med om, han menar att arbetsmarknadsavgiften inte alls är öronmärkt utan anser att man kan använda arbetsmarknadsavgiften till att finansiera jobbskatteavdraget. I regeringskansliets rättsdatabaser står det att arbetsmarknadsavgiften kan förutom att finansiera arbetslöshetsförsäkringen gå till arbetsmarknadsåtgärder, men inte rätt in i stadsbudgeten till vad som helst.
Om detta och mycket mer vad gäller att skapa fler jobb och trygga försäkringar handlar Akademikerförbundets SSR s debattbok Reptricket som kommer den 27 maj.
Nu tar vi debatten om rätten till jobb och rättvis försäkring!
Samhället måste solidariskt ställa upp för de som drabbas av arbetslöshet. Försäkringen ska ha en konstruktion där alla gemensamt tar ansvar. Den koppling som finns mellan arbetslöshet inom a-kassans område och avgiftens storlek får orimliga konsekvenser. De som har hög arbetslöshet betalar mest och de som låg arbetslöshet har lägst avgift. Den ekonomiska kris som vi just genomlevt drabbar långt utanför vad de olika a-kassorna kan råda över. Vi har idag en arbetslöshet på hela 9 procent vilket är en mycket hög siffra.
Nästan alla kommuner har fått ökade kostnader för försörjningsstödet under de senaste åren . I snitt ökade försörjningsstödet med 20 procent under föregående år. Många ungdomar får försörjningsstöd. De har inga sociala problem men de saknar arbete. I Stockholm har vi en mycket hög ungdomsarbetslöshet, var femte ungdom mellan 18-25 år är utan arbete. Vi efterlyser samordnade gemensamma insatser för att öppna arbetsmarknaden för ungdomar. Arbetslösheten bland unga är oroväckande hög och försörjningsstödet är stort i denna grupp.
Chefen för a-kassornas samorganisation Melker Ödebrink är kritisk till hur förändringarna har skett inom a-kassan . Han menar att höjningarna av egenavgiften till a-kassan är onödig eftersom arbetsmarknadsavgiften mer än väl täcker kostnaderna för arbetslöshetsförsäkringen. Detta håller inte Littorin med om, han menar att arbetsmarknadsavgiften inte alls är öronmärkt utan anser att man kan använda arbetsmarknadsavgiften till att finansiera jobbskatteavdraget. I regeringskansliets rättsdatabaser står det att arbetsmarknadsavgiften kan förutom att finansiera arbetslöshetsförsäkringen gå till arbetsmarknadsåtgärder, men inte rätt in i stadsbudgeten till vad som helst.
Om detta och mycket mer vad gäller att skapa fler jobb och trygga försäkringar handlar Akademikerförbundets SSR s debattbok Reptricket som kommer den 27 maj.
Nu tar vi debatten om rätten till jobb och rättvis försäkring!
torsdag 29 april 2010
Förläng socionomutbildningen
För oss som vill göra skillnad i människors liv är utbildning till socionom den ultimata utbildningen
Socionomer finns idag inom alla välfärdens sektorer. I skolan, hälso- och sjukvården, kriminalvården, försäkringskassan m.m. Den gemensamma nämnaren är välfärden och social utsatthet. Inom dessa områden finns därför ett samhällsintresse av att de anställda har hög kompetens. En av förutsättningarna är att utbildningens motsvarar arbetslivets behov.
Idag ges Socionomutbildning vid 16 olika universitet och högskolor. Trots att utbildningen ges på 16 olika har de blivande studenterna 37 olika utbildningar att välja på. Det beror dels på att det finns en mängd olika inriktningar och dels på att utbildningar ges på distans på flera håll. Är det rimligt att 37 olika utbildningar med olika innehåll och olika huvudämnen kan leda till en och samma socionomexamen?
Hur ska studenter kunna veta vad de ska välja, hur ska arbetsgivare veta vilken sorts socionom man anställer och hur ska klient/patient/brukare ha den ringaste aning om vilken sorts socionom man möter? Socionomexamen måste vara en generalistutbildning med en gemensam bas där ämnet socialt arbete är ett och samma huvudämne.
I den nyligen genomförda utvärderingen av Högskoleverket får 7 av 16 lärosäten sin examensrätt ifrågasatt. Det innebär att examensordningens mål för socionomutbildning uppenbarligen är för högt ställdi relation till den tid som den ska genomföras på, dv.s 3 1/2 år. För att bibehålla en hög kvalitet anser vi att det krävs minst fyra års studier. Därutöver krävs specialistutbildningar för att möta den ökande komplexiteten av sociala problem.
Vi vill därför ha en längre grundutbildning, med tydliga målformuleringar som leder till likvärdiga socionomutbildningar i hela landet.
Vill vi ha en socionomutbildning värd namnet krävs en grundlig översyn av hela socionomutbildningen med det snaraste!
Socionomer finns idag inom alla välfärdens sektorer. I skolan, hälso- och sjukvården, kriminalvården, försäkringskassan m.m. Den gemensamma nämnaren är välfärden och social utsatthet. Inom dessa områden finns därför ett samhällsintresse av att de anställda har hög kompetens. En av förutsättningarna är att utbildningens motsvarar arbetslivets behov.
Idag ges Socionomutbildning vid 16 olika universitet och högskolor. Trots att utbildningen ges på 16 olika har de blivande studenterna 37 olika utbildningar att välja på. Det beror dels på att det finns en mängd olika inriktningar och dels på att utbildningar ges på distans på flera håll. Är det rimligt att 37 olika utbildningar med olika innehåll och olika huvudämnen kan leda till en och samma socionomexamen?
Hur ska studenter kunna veta vad de ska välja, hur ska arbetsgivare veta vilken sorts socionom man anställer och hur ska klient/patient/brukare ha den ringaste aning om vilken sorts socionom man möter? Socionomexamen måste vara en generalistutbildning med en gemensam bas där ämnet socialt arbete är ett och samma huvudämne.
I den nyligen genomförda utvärderingen av Högskoleverket får 7 av 16 lärosäten sin examensrätt ifrågasatt. Det innebär att examensordningens mål för socionomutbildning uppenbarligen är för högt ställdi relation till den tid som den ska genomföras på, dv.s 3 1/2 år. För att bibehålla en hög kvalitet anser vi att det krävs minst fyra års studier. Därutöver krävs specialistutbildningar för att möta den ökande komplexiteten av sociala problem.
Vi vill därför ha en längre grundutbildning, med tydliga målformuleringar som leder till likvärdiga socionomutbildningar i hela landet.
Vill vi ha en socionomutbildning värd namnet krävs en grundlig översyn av hela socionomutbildningen med det snaraste!
fredag 23 april 2010
Våra sista år - hur vill vi ha det?
Är det rimligt att ett par som levt ett liv ihop också skall få leva sina sista år tillsammans? Diskussionen om hur vi, läs samhället, ordnar för våra äldre som behöver tillsyn och omsorg i de sista åren i sitt liv är ständigt aktuell. Vi hör och läser ofta att kommunerna inte kan ordna ett gemensamt boende med följden att paret blir boende på olika håll. Möjligheten för paret att träffas kan ofta bli begränsad på grund av hälsoskäl.
Jag är inte omedveten om att kostnaden för att inrätta sådant boende kan bli betydlig. Men, politik är att bestämma sig. Det borde vara en självklarhet att ett par där den ena eller båda har vård och omsorgsbehov skall få leva ihop! Det är det enda anständiga förhållningssättet och ett sätt att visa respekt för generationen som byggt det här landet före oss. Vi kan inte med självrespekt se oss i spegeln och säga att det är ok att göra något annat.
Tyvärr händer det dock alltför ofta, men det finns ljus i mörkret. Vård- och omsorgschef Jeanette Sander i Trosa kommun. Hon säger:" Vi utgår ifrån att man skall få leva ihop och sedan hittar vi lösningar. Det har hittills fungerat, under 10 år har det varit 10 par som varit aktuella för sådan lösning. " Se klippet i svt här
Som sagt; politik är att bestämma sig och sedan prioritera. Jag respekterar politiker och tjänstemän som tar ställning och tar beslut därefter. Att värna dem som inte har de starkaste rösterna i vårt samhälle är vårt gemensamma ansvar. Allt kan inte räknas i kronor eller för all del i röster från de resursstarka.
Jag skulle gärna vilja bli gammal i Trosa kommun!
Jag är inte omedveten om att kostnaden för att inrätta sådant boende kan bli betydlig. Men, politik är att bestämma sig. Det borde vara en självklarhet att ett par där den ena eller båda har vård och omsorgsbehov skall få leva ihop! Det är det enda anständiga förhållningssättet och ett sätt att visa respekt för generationen som byggt det här landet före oss. Vi kan inte med självrespekt se oss i spegeln och säga att det är ok att göra något annat.
Tyvärr händer det dock alltför ofta, men det finns ljus i mörkret. Vård- och omsorgschef Jeanette Sander i Trosa kommun. Hon säger:" Vi utgår ifrån att man skall få leva ihop och sedan hittar vi lösningar. Det har hittills fungerat, under 10 år har det varit 10 par som varit aktuella för sådan lösning. " Se klippet i svt här
Som sagt; politik är att bestämma sig och sedan prioritera. Jag respekterar politiker och tjänstemän som tar ställning och tar beslut därefter. Att värna dem som inte har de starkaste rösterna i vårt samhälle är vårt gemensamma ansvar. Allt kan inte räknas i kronor eller för all del i röster från de resursstarka.
Jag skulle gärna vilja bli gammal i Trosa kommun!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
