Länge leve mamma!

I min familj var aldrig mors eller fars dag något viktigt. Kommersiellt påfund sa de samstämmigt. Nu var inte det skolans uppfattning så mina föräldrar försågs med lämpliga egentillverkade pressenter från både mig och mina syskon när det var dags för föräldrarnas dagar. På samma sätt har det varit med mina barn. Självklart har det varit fantastiskt att bli uppvaktad av dem.

På söndag är det Mors dag igen. Det uppmärksammas av en rad organisationer tillsammans med The White Ribbon Alliance for Safe Motherhood i Sverige. På Sergels Torg i Stockholm genomförs en manifestation för att stoppa mödradödligheten i världen. Det är ett faktum att varje minut dör en kvinna i världen under graviditet eller förlossning. Det innebär att 1500 kvinnor dörvarje dag av komplikationer från att vänta eller föda barn. I låginkomstländer är komplikationer från graviditet och förlösning den vanligaste dödsorsaken hos kvinnor i barnafödande ålder. Med ett fungerande hälso- och sjukvårdssystem skulle nästan alla dessa dödsfall gå att förhindra.

Graviditet är ingen sjukdom och kvinnors överlevnad borde vara en mänsklig rättighet. Naturligtvis handlar det både om hur stater väljer att satsa resurser för forskning och utveckling och om religion. Lite mindre på militär upprustning och lite mer på mänsklig överlevnad. Mer av preventivmedel och legala aborter istället för illegala aborter utförda på en smutsigt källare på någon bakgata av någon som inte är gynekolog. Om detta kan man läsa i en intervju med Staffan Bergström, professor i internationell hälsa, i Kyrkans tidning.

Det är en skam för världen att vi kan sätta människor på månen och i den rika delen av världen rädda livet på både mamma och barn redan efter halva graviditeten men i den fattiga delen av världen fortsätter kvinnor att du i komplikationer från det kanske mest naturliga vi vet. Att ge liv.

Med en sexskjutare mot tinningen

På måndag är det internationella kvinnodagen. Tillika är det 100-årsjubiléet. Tveklöst är det en stor dag då man sätter sökarljuset på uppnådda resultat det senaste seklet. Och på många sätt är det ett framgångsrikt århundrade för kvinnors rättigheter. Rösträtt, arvsrätt, representativitet. På många områden har det gått rejält framåt. Men tveklöst inte på alla, inte heller här i Sverige. Kvinnors löner som procent av mäns är ju fortfarande en tragisk läsning. Så också faktiskt föräldraledigheten, för 20 procents uttag för män 35 år efter föräldraförsäkringens införande är ju framsteg i myrsteg, även om det är världsbäst. Handen på hjärtat är det ju bara en sak som ökar mäns uttag – pappamånader. Frågan är då bara varför det sitter så långt inne att ta ett steg till och införa en pappamånad till? Många är emot det i förväg, men ingen i efterhand. Varför är det då så svårt, och varför tycker borgarna att två pappamånader är höjden av frihet och liberalism, men tre är det motsatta? Kan vi få be om lite Birgitta Ohlsson-effekt i regeringen så här på 100-årsjubiléet?

Även om jämställdheten i Sverige tuffar på pinsamt långsamt om ens alls vad det gäller till exempel kvinnor i näringslivet, så går det ändå framåt. Men dagens DN Debatt från RFSUs mammaambassadörer med Åsa Regnér i spetsen visar på en sorglig sanning – den reproduktiva hälsan i internationellt ljus. För struntsummor visar de att man kan få ner mödradödligheten drastiskt i världens fattigaste länder. De skriver att graviditet är något av det farligaste en kvinna kan utsätta sig för i många fattiga länder och då har ändå en del av de länderna inbördeskrig eller något lika illa. Jag läste för något år sedan att det i vissa länder var en risk på sex att en kvinna dör i samband med förlossning. Det är samma risk som i rysk roulette! Vem vill frivilligt utsätta sig för det? Helt barockt när det handlar om något så viktigt som att föda barn och se till att samhället fortlever. För 80 kronor per OECD-medborgare kan man avskaffa den ryska rouletten för världens fattiga kvinnor. Hur kan vi välja att inte göra det? Förklaringen heter patriarkatet, det svenska och det globala.