Liberalismens kärna - statligt obligatorium?

Folkpartiet har bestämt sig för att a-kassorna är ett viktigt politikområde. Huvudförslaget för att lösa de problem de anser finns är att förstatliga och göra obligatorisk. Det är en intressant profil för ett liberalt parti! Men det viktiga är ju vilket problem folkpartiet egentligen vill lösa? Är det ineffektivitet? Låg anslutningsgrad? För låg trygghet?
I en jämförelse med andra statliga stora trygghetssystem visar det sig att de fristående a-kassorna är exceptionellt effektiva, till exempel med färre felaktiga utbetalningar.
Låg anslutningsgrad? 2006 när den borgerliga regeringen tog över var det 700 000 löntagare som inte var med i någon a-kassa. Sedan dess har villkor förändrats, taket legat oförändrat, ersättningsnivåerna successivt urgröpts och avgifterna ökat. Ytterligare 800 000 löntagare har därför lämnat a-kassan. Om folkpartiet vill göra något åt att för få är med i a-kassan är det underligt varför man inte tittar på de åtgärder man själv vidtagit de senaste fyra åren och som mer än dubblat ”utanförskapet”.
För låg trygghet då? Detta är ett verkligt problem. Tre av fyra heltidsarbetande a-kassemedlemmar är underförsäkrade. Adresserar då folkpartiet det här problemet? Nix? Ersättningsnivåerna nämns aldrig.
Sören Öman, som är erkänt duktig på de här frågorna, utredde möjligheterna till en obligatorisk a-kassa så sent som 2008. Hans förslag lades omedelbart i papperskorgen av regeringen när han bland annat föreslog en modell med en avgift på drygt 5 000 kronor per år för de som inte frivilligt var med i någon a-kassa. Regeringen beskrev det som att ”lösningen skulle innebära ett alltför tekniskt komplicerat system”.
Men det är inte bara folkpartiet som är ute och drar i a-kassefrågorna. Man har också fått med sig resten av den borgerliga regeringen. Denna gång ska socialborgarrådet i Stockholm – Ulf Kristersson ge sig på frågan. I hans direktiv står det att försäkringen ”ska omfatta alla som förvärvsarbetar och uppfyller arbetsvillkoret.” Utredningen ska också: ”pröva alternativa organisationsformer för en framtida, obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.”
Två år efter att en utredning lades i papperskorgen ska samma fråga utredas på nytt. Om regeringen tycker det är viktigt med kostnadseffektivitet och att lösa verkliga problem, är det helt oförståeligt att det läggs så mycket energi på a-kassefrågan. Till det kommer den helt otippade liberala ambitionen att införa fler statliga obligatorier. Om inte orsaken är en helt annan!

Vi vill ha jobb och en arbetslöshetsförsäkring värt namnet

Höj taket i a-kassan har länge varit fackföreningarnas samlade krav. Det kan inte vara så att det endast är 25 procent av de arbetslösa och som arbetar heltid som får 80 procent av sin lön. Försäkringen är helt urholkad och utgör för de allra flesta inget fullt ekonomiskt stöd vid arbetslöshet.
Samhället måste solidariskt ställa upp för de som drabbas av arbetslöshet. Försäkringen ska ha en konstruktion där alla gemensamt tar ansvar. Den koppling som finns mellan arbetslöshet inom a-kassans område och avgiftens storlek får orimliga konsekvenser. De som har hög arbetslöshet betalar mest och de som låg arbetslöshet har lägst avgift. Den ekonomiska kris som vi just genomlevt drabbar långt utanför vad de olika a-kassorna kan råda över. Vi har idag en arbetslöshet på hela 9 procent vilket är en mycket hög siffra.
Nästan alla kommuner har fått ökade kostnader för försörjningsstödet under de senaste åren . I snitt ökade försörjningsstödet med 20 procent under föregående år. Många ungdomar får försörjningsstöd. De har inga sociala problem men de saknar arbete. I Stockholm har vi en mycket hög ungdomsarbetslöshet, var femte ungdom mellan 18-25 år är utan arbete. Vi efterlyser samordnade gemensamma insatser för att öppna arbetsmarknaden för ungdomar. Arbetslösheten bland unga är oroväckande hög och försörjningsstödet är stort i denna grupp.
Chefen för a-kassornas samorganisation Melker Ödebrink är kritisk till hur förändringarna har skett inom a-kassan . Han menar att höjningarna av egenavgiften till a-kassan är onödig eftersom arbetsmarknadsavgiften mer än väl täcker kostnaderna för arbetslöshetsförsäkringen. Detta håller inte Littorin med om, han menar att arbetsmarknadsavgiften inte alls är öronmärkt utan anser att man kan använda arbetsmarknadsavgiften till att finansiera jobbskatteavdraget. I regeringskansliets rättsdatabaser står det att arbetsmarknadsavgiften kan förutom att finansiera arbetslöshetsförsäkringen gå till arbetsmarknadsåtgärder, men inte rätt in i stadsbudgeten till vad som helst.
Om detta och mycket mer vad gäller att skapa fler jobb och trygga försäkringar handlar Akademikerförbundets SSR s debattbok Reptricket som kommer den 27 maj.
Nu tar vi debatten om rätten till jobb och rättvis försäkring!